Tio matcher jag aldrig kommer glömma - plats 7
7.
28 april 2010
Kvartsfinal i Eastern Conference, match 7
Montreal Canadiens - Washington Capitals 2-1
28 april 2010
Kvartsfinal i Eastern Conference, match 7
Montreal Canadiens - Washington Capitals 2-1
Den första stora segern man upplever med var och ett av sina favoritlag är något som man aldrig kommer att glömma. Oavsett vilken sport det må vara, eller om det är klubb- eller landslag. Min första stora seger som Canadiens-fan var i en sketen kvartsfinalserie. Det, trots att Canadiens är den mest vinstrika klubben i NHL: s historia.
Så länge Montreal Canadiens har varit mitt favoritlag, har man nått väldigt mediokra resultat. Visst har man vunnit någon slutspelsserie här, och någon där, men ofta har man faktiskt gått in i slutspel som någon form av favoriter. När man slog ut Boston Bruins med 4-3 i matcher 2008 var det visserligen en minnesvärd serie, men man var förstaseedade i den östra konferensen. Att i semifinal åka ut mot Flyers med 4-1 i matcher gjorde därför att säsongen inte var något annat än en stor besvikelse.
Men år 2010 var utgångsläget annorlunda. Inte förrän sista matchen säkrade man en slutspelsplats, och man gick in som åttonde och sista lag i slutspelet. Motståndare i kvartsfinalen var konferensens vinnare Washington Capitals, även storfavorit till att ta hem hela Stanley Cup. Canadiens skulle inte ha en chans.
Men det fanns en man som ville något annat - Jaroslav Halak.
Canadiens målvakt var en vägg de tre sista matcherna i serien. Canadiens låg alltså under med 1-3 i matcher, och behövde alltså vinna tre matcher i rad mot ligans kanske bästa lag. I match fem gick han ut lite lugnt, och räddade 37 av 38 skott i en 2-1 seger för Montreal. I match sex var han rent överjävlig, när han stoppade 53 av 54 skott som ligans målrikaste lag skickade iväg mot honom.
Och så var det då match 7.
Den där förbannade, extremt otäcka match 7. Canadiens hade ju på något konstigt sätt lyckats gneta till sig tre segrar i serien. Men inte fan skulle man väl kunna vinna den här matchen. Som lag var man ju mycket sämre.
Men på målvaktssidan var man fortfarande överlägsna.
Även fast Halak bara räddade 42 av 43 skott den här matchen, var det nog hans bästa i hela serien. Han stoppade skott med plocken, stöten, benskydden och huvudet. Han tog skotten ståendes, knäståendes, liggandes, och till och med sittandes. Det fanns inget sätt att överlista honom på, tycktes det.
Så länge Montreal Canadiens har varit mitt favoritlag, har man nått väldigt mediokra resultat. Visst har man vunnit någon slutspelsserie här, och någon där, men ofta har man faktiskt gått in i slutspel som någon form av favoriter. När man slog ut Boston Bruins med 4-3 i matcher 2008 var det visserligen en minnesvärd serie, men man var förstaseedade i den östra konferensen. Att i semifinal åka ut mot Flyers med 4-1 i matcher gjorde därför att säsongen inte var något annat än en stor besvikelse.
Men år 2010 var utgångsläget annorlunda. Inte förrän sista matchen säkrade man en slutspelsplats, och man gick in som åttonde och sista lag i slutspelet. Motståndare i kvartsfinalen var konferensens vinnare Washington Capitals, även storfavorit till att ta hem hela Stanley Cup. Canadiens skulle inte ha en chans.
Men det fanns en man som ville något annat - Jaroslav Halak.
Canadiens målvakt var en vägg de tre sista matcherna i serien. Canadiens låg alltså under med 1-3 i matcher, och behövde alltså vinna tre matcher i rad mot ligans kanske bästa lag. I match fem gick han ut lite lugnt, och räddade 37 av 38 skott i en 2-1 seger för Montreal. I match sex var han rent överjävlig, när han stoppade 53 av 54 skott som ligans målrikaste lag skickade iväg mot honom.
Och så var det då match 7.
Den där förbannade, extremt otäcka match 7. Canadiens hade ju på något konstigt sätt lyckats gneta till sig tre segrar i serien. Men inte fan skulle man väl kunna vinna den här matchen. Som lag var man ju mycket sämre.
Men på målvaktssidan var man fortfarande överlägsna.
Även fast Halak bara räddade 42 av 43 skott den här matchen, var det nog hans bästa i hela serien. Han stoppade skott med plocken, stöten, benskydden och huvudet. Han tog skotten ståendes, knäståendes, liggandes, och till och med sittandes. Det fanns inget sätt att överlista honom på, tycktes det.
Canadiens lyckades, oförklarligt nog, snubbla in två puckar i matchen. Och med bara ett par minuter kvar tycktes det oundvikligt att Halak skulle sno åt sig ännu en seger åt de rödblå invånarna i Quebec. Men, ett slumpmål överlistade Halak, och nerverna skulle såklart spela en roll även i denna match. Halak tvingades göra ett par kvalificerade räddningar till, innan saken var klar. På tavlan stod det Capitals 1 Canadiens 2, och Canadiens var vidare, även fast det inte fanns någon tvekan om vilket lag som var det bättre.
Halak vann en hel serie till Canadiens, och hade under de tre sista matcherna en räddningsprocent på 97,7 procent, och GAA (insläppta mål per match) på 1.00. Mot NHL: s bästa offensiva lag. Det tål att upprepas.
Ända sen jag var liten har jag haft en ständig kärlek för underdogs. Det ligger nog i min natur att hålla på laget som ingen tror på. Men sällan tidigare har jag sett en så stor underdog vinna en serie av matcher på ett sånt sätt som Canadiens gjorde, med stenhård disciplin och ett målvaktsspel bättre än jag någonsin sett tidigare.
Såna underdogs är helt fantastiska.
Och på köpet var de den här gången mina alldeles egna, älskade underdogs.
Tio matcher jag aldrig kommer glömma - plats 8
8
21 oktober 2007
Brasiliens Grand Prix
Kimi Räikkönen blir världsmästare i Formel 1
21 oktober 2007
Brasiliens Grand Prix
Kimi Räikkönen blir världsmästare i Formel 1
Formel 1 är en fantastisk sport.
Men jag tyckte inte alltid det.
Om ni har läst plats tio på min lista, har ni förstått att min morfar hade ett stort inflytande på mig när jag var liten. Speciellt när det gäller sport. Även fast pappa många gånger försökt få mig att kolla på Formel 1, var det nog det faktum att min morfar tyckte om det som gjorde att jag sist och slutligen fastnade för det. Jag gav det chans på chans, innan jag till sist var fast. Mika Häkkinens två VM-titlar vet jag båda två att jag såg, men det är knappast ett starkt minne för mig, då jag vid de båda tillfällena var sju respektive åtta år gammal. Först ett par år senare blev det till ett verkligt intresse, och jag satt plikttroget och följde Häkkinens, och senare Räikkönens framfart på banorna varannan söndag.
Min morfar sa tidigt att Kimi Räikkönen skulle bli världsmästare en dag, och även fast det till en början var otroligt osannolikt stod han alltid stenhårt fast vid det. Om han följde Häkkinen mest för att han var finne, var Kimi hans man. Jag minns med fasa hur ledsen han blev när Räikkönen var på väg mot sitt livs första seger, på Magny-Cours i Frankrike, endast för att med dryga fem varv kvar köra på en oljefläck och se segern - som allt för ofta tidigare hänt för Häkkinen - glida ur händerna och landa hos Schumacher istället.
Men 2007 var det så dags. Schumacher hade lagt av, och Kimi Räikkönen fick ta över hans styrning i Ferrari - motorsportens Barcelona. Säsongen började sådär, men allt eftersom tiden gick började Kimi hämta ikapp mer och mer poäng. Och när Lewis Hamilton i säsongens näst sista lopp kraschade i infarten till depån, fanns det en teoretisk chans att Räikkönen skulle bli världsmästare. Men det krävdes en seger, och Hamilton fick som bäst komma sexa i loppet. Efter kvalet såg det mycket osannolikt ut, med Hamilton i andra startrutan, en plats före allas vår Kimi.
Men jag tyckte inte alltid det.
Om ni har läst plats tio på min lista, har ni förstått att min morfar hade ett stort inflytande på mig när jag var liten. Speciellt när det gäller sport. Även fast pappa många gånger försökt få mig att kolla på Formel 1, var det nog det faktum att min morfar tyckte om det som gjorde att jag sist och slutligen fastnade för det. Jag gav det chans på chans, innan jag till sist var fast. Mika Häkkinens två VM-titlar vet jag båda två att jag såg, men det är knappast ett starkt minne för mig, då jag vid de båda tillfällena var sju respektive åtta år gammal. Först ett par år senare blev det till ett verkligt intresse, och jag satt plikttroget och följde Häkkinens, och senare Räikkönens framfart på banorna varannan söndag.
Min morfar sa tidigt att Kimi Räikkönen skulle bli världsmästare en dag, och även fast det till en början var otroligt osannolikt stod han alltid stenhårt fast vid det. Om han följde Häkkinen mest för att han var finne, var Kimi hans man. Jag minns med fasa hur ledsen han blev när Räikkönen var på väg mot sitt livs första seger, på Magny-Cours i Frankrike, endast för att med dryga fem varv kvar köra på en oljefläck och se segern - som allt för ofta tidigare hänt för Häkkinen - glida ur händerna och landa hos Schumacher istället.
Men 2007 var det så dags. Schumacher hade lagt av, och Kimi Räikkönen fick ta över hans styrning i Ferrari - motorsportens Barcelona. Säsongen började sådär, men allt eftersom tiden gick började Kimi hämta ikapp mer och mer poäng. Och när Lewis Hamilton i säsongens näst sista lopp kraschade i infarten till depån, fanns det en teoretisk chans att Räikkönen skulle bli världsmästare. Men det krävdes en seger, och Hamilton fick som bäst komma sexa i loppet. Efter kvalet såg det mycket osannolikt ut, med Hamilton i andra startrutan, en plats före allas vår Kimi.
Men Kimi tar Hamiltons placering i starten, och det dröjer inte länge innan Hamilton drabbas av problem. Något har hänt med växellådan tror man, och bilen står praktiskt taget stilla i 20 sekunder. Från 18:e plats måste Hamilton nu ta ikapp 13 positioner för att bli världsmästare.
Kimi tar - såklart - ganska fort över ledningen i loppet, då hans teamkamrat Felipe Massa är den som leder tävlingen. Det hela blir till en kamp mot klockan (varven) för Lewis Hamilton; ska han hinna ta ikapp de positioner som behövs för att bli världsmästare?
Med ett varv kvar ligger han sjua. Han behöver alltså ta två positioner till för att bli världsmästare. Räikkönen går i mål, men framför Hamilton pågår en kamp om femteplatsen i loppet. Kör bilarna ihop så kommer Hamilton gå om och vinna titeln.
Gissa om hjärtat satt i halsgropen när man ser ett omkörningsförsök i sista kurvan?
Men det hela löser sig, och när Robert Kubica går i mål på den av Hamilton hett eftertraktade femteplatsen är Kimi Räikkönen, från det lilla landet Finland, Världsmästare i Formel 1. Stort.
Sekunder efter att loppet är avgjort ringer det, som väntat, i telefonen. Det var ett självklart samtal, klart min morfar skulle ringa direkt när Kimi Räikkönen hade säkrat en VM-titel. Men det fanns en liten, men ack så viktig avvikelse från det.
Min morfar dog ett par månader innan loppet. Det var alltså inte han som ringde, även fast jag ville tro det.
Ändå tänker jag alltid på honom, när jag tänker på Kimis VM-titel. Och det är helt och hållet hans förtjänst att jag minns den.
Tio matcher jag aldrig kommer glömma - plats 9
9
2 juni 2008
Stanley Cup-final, match 5
Detroit Red Wings-Pittsburgh Penguins 3-4 (3OT)
Stanley Cup-final, match 5
Detroit Red Wings-Pittsburgh Penguins 3-4 (3OT)
Jag hatar er. Allihop.
Jag har aldrig någonsin varit så trött och så bitter på samma gång, som den 3 juni 2008. Och inte en enda av mina vänner var snälla mot mig. Alla höll på och jävlades, inte en enda av er tyckte synd om mig. Det hela slutade med att jag straffade Emil med ett slag för varje gång en person gjorde något jobbigt mot mig, vilket i efterhand troligtvis bara var kontraproduktivt.
Nu tror ni säkert att jag är extremt korkad som berättar detta. Men - tro det eller ej - det finns faktiskt en poäng med det här. Natten till den 3 juni 2008 spelades en av de mest minnesvärda hockeymatcher jag någonsin har sett. Inte för att den var bra, utan för att den ledde till att jag låg vaken till halv sju på morgonen, innan en efterföljande skoldag.
Pittsburgh Penguins gästade Detroit Red Wings i Joe Louis Arena, spelplatsen för den femte Stanley Cup-finalen i bäst av sju. Detroit hade chansen att avgöra, och som NHL-nörd fanns det inte en chans att jag inte skulle se matchen live. Jag var sådär lagom spänd innan matchen, så att sova innan var inte att tänka på. Säkert nedbäddad i min säng bevittnade jag en hockeymatch, som jag minns som rejält spännande. Ett par riktigt snygga mål och riktigt heta känslor, som sig bör när Lord Stanleys pokal står på spel. Och inte minst, ett fantastiskt målvaktsspel som skapade en spänning och intensitet i matchen som jag knappt upplevt tidigare.
Vid full tid står det 3-3, och förlängning väntar. Att sova är inte på tal. Gör Detroit nästa mål är de mästare. Och det går ju bara inte att missa. Men tiden den går. Och den går. Sen går den lite till. Innan jag vet ordet av ligger jag och väntar på den sjätte perioden i matchen, när jag får oväntat besök av min mamma i mitt rum. Hon har precis gått upp för att gå till jobbet, och inte helt oväntat finner hon mitt beslut att kolla på hockeyn helt idiotiskt.
Som ni ser på highlightsen avgjorde Pittsburgh genom Petr Sykora, och sällan har jag känt mig så uppgiven. Dels en kvittering med en halv minut kvar av ordinarie tid, och sen ett avgörande - av fel lag - klockan halv sju på morgonen. Om ni tror att det var lätt att sova kan jag ju säga att ni har fel. Ungefär en timme tror jag att jag sov den natten, endast för att mötas av skadeglada människor i skolan.
Match sex spelades två dagar senare, vilket, som av ett sammanträffande, var natten efter vår bal. Att vara vaken och kolla var det den här gången absolut inte tal om, jag var fortfarande utmattad från den förra matchen. Men, eftersom vi hade en rejäl sovmorgon, gick jag upp och kollade den inspelade matchen på morgonen. Sist och slutligen bärgade Detroit titeln.
Slutet gott, allting gott, och även fast jag två nätter efter mitt livs nattmangling fortfarande var helt slut visste jag att jag skulle minnas match 5 i resten av mitt liv.
Jag har aldrig någonsin varit så trött och så bitter på samma gång, som den 3 juni 2008. Och inte en enda av mina vänner var snälla mot mig. Alla höll på och jävlades, inte en enda av er tyckte synd om mig. Det hela slutade med att jag straffade Emil med ett slag för varje gång en person gjorde något jobbigt mot mig, vilket i efterhand troligtvis bara var kontraproduktivt.
Nu tror ni säkert att jag är extremt korkad som berättar detta. Men - tro det eller ej - det finns faktiskt en poäng med det här. Natten till den 3 juni 2008 spelades en av de mest minnesvärda hockeymatcher jag någonsin har sett. Inte för att den var bra, utan för att den ledde till att jag låg vaken till halv sju på morgonen, innan en efterföljande skoldag.
Pittsburgh Penguins gästade Detroit Red Wings i Joe Louis Arena, spelplatsen för den femte Stanley Cup-finalen i bäst av sju. Detroit hade chansen att avgöra, och som NHL-nörd fanns det inte en chans att jag inte skulle se matchen live. Jag var sådär lagom spänd innan matchen, så att sova innan var inte att tänka på. Säkert nedbäddad i min säng bevittnade jag en hockeymatch, som jag minns som rejält spännande. Ett par riktigt snygga mål och riktigt heta känslor, som sig bör när Lord Stanleys pokal står på spel. Och inte minst, ett fantastiskt målvaktsspel som skapade en spänning och intensitet i matchen som jag knappt upplevt tidigare.
Vid full tid står det 3-3, och förlängning väntar. Att sova är inte på tal. Gör Detroit nästa mål är de mästare. Och det går ju bara inte att missa. Men tiden den går. Och den går. Sen går den lite till. Innan jag vet ordet av ligger jag och väntar på den sjätte perioden i matchen, när jag får oväntat besök av min mamma i mitt rum. Hon har precis gått upp för att gå till jobbet, och inte helt oväntat finner hon mitt beslut att kolla på hockeyn helt idiotiskt.
Som ni ser på highlightsen avgjorde Pittsburgh genom Petr Sykora, och sällan har jag känt mig så uppgiven. Dels en kvittering med en halv minut kvar av ordinarie tid, och sen ett avgörande - av fel lag - klockan halv sju på morgonen. Om ni tror att det var lätt att sova kan jag ju säga att ni har fel. Ungefär en timme tror jag att jag sov den natten, endast för att mötas av skadeglada människor i skolan.
Match sex spelades två dagar senare, vilket, som av ett sammanträffande, var natten efter vår bal. Att vara vaken och kolla var det den här gången absolut inte tal om, jag var fortfarande utmattad från den förra matchen. Men, eftersom vi hade en rejäl sovmorgon, gick jag upp och kollade den inspelade matchen på morgonen. Sist och slutligen bärgade Detroit titeln.
Slutet gott, allting gott, och även fast jag två nätter efter mitt livs nattmangling fortfarande var helt slut visste jag att jag skulle minnas match 5 i resten av mitt liv.
Tio matcher jag aldrig kommer glömma - plats 10
Tjoho!
Så här två och en halv månad efter det senaste inlägget tycker jag att det är dags att återigen dra igång denna eminenta blogg. Och jag tänker göra det med ännu en av mina berömda listor. Nu är det dags att lista tio matcher (typ) jag aldrig någonsin tror att jag kommer glömma. Matcherna är rankade efter vilka jag tycker är mest minnesvärda, inte ur ett kvalitetsperspektiv, utan ur mitt eget, högst personliga perspektiv. Iiiiiiiiiii'ts showtime!
Så här två och en halv månad efter det senaste inlägget tycker jag att det är dags att återigen dra igång denna eminenta blogg. Och jag tänker göra det med ännu en av mina berömda listor. Nu är det dags att lista tio matcher (typ) jag aldrig någonsin tror att jag kommer glömma. Matcherna är rankade efter vilka jag tycker är mest minnesvärda, inte ur ett kvalitetsperspektiv, utan ur mitt eget, högst personliga perspektiv. Iiiiiiiiiii'ts showtime!
10.
14 september 2004
Final i World Cup of Hockey
Finland-Kanada 2-3
Final i World Cup of Hockey
Finland-Kanada 2-3
Att Finland sen länge har varit mitt landslag när det gäller hockey har aldrig varit någon hemlighet. Jag hade ett extremt nära band med min morfar, och i slutändan var det nog ändå hans förtjänst att jag blev ett litet finskt hockeylejon. Mitt finska medborgarskap gjorde det på något sätt legitimt att hålla på Finland dessutom, och jag ifrågasatte egentligen aldrig varför jag gjorde det. Så var det bara, och så skulle det vara.
Så när Finland avancerade till final i 2004 års version av World Cup of Hockey, var det förstås stort, nästan omätbart stort här hemma. Svenskarna hade floppat och åkt ut med dunder och brak mot Tjeckien redan i kvartsfinalen, vilket skapade en liten skadeglädje. När sedan Finland skrällde mot USA och berövade Nordamerika på sin drömfinal, blev det hela enormt stort i min familj. Dagliga hockeysamtal kom från andra sidan Östersjön, från morfar som i hela sitt liv bara fått se Finland vinna ett ynka VM-guld. Nu fanns det äntligen en chans att vinna något större. Finland spelade, såhär i efterhand, den bästa hockeyn jag någonsin sett ett finskt landslag spela. Inför finalen fanns det faktiskt hopp, trots att hela turneringens upplägg var som gjort för att Kanada skulle ta guldet.
Att matchen gick mitt i en skolvecka var inte heller någonting som skulle stoppa mig. Vid 01.00 kom pappa in och väckte mig, och jag förflyttade mig till den redan bäddade soffan. Visst var jag trött, men så fort pucken släpptes var allt det som bortblåst. Att vinna skulle göra mig, min pappa och min morfar så glada, att det just då var allt som gällde. Rätt stor insikt av en tolvåring, om jag får säga mitt.
Matchen i sig minns jag inte jättemycket av. Kanada gjorde ett tidigt mål i varje period, och Finland lyckades kvittera de två första gångerna, bl.a. genom ett fantastiskt mål av Tuomo Ruutu som betydde 2-2 i slutet av andra perioden. Men, Kanada gjorde som sagt ytterligare ett mål, tidigt i tredje, som kom att bli matchavgörande. Och som så många gånger förut slutade det med en seger för Kanada. Bittert.
Varför jag minns matchen?
Egentligen lite oklart. För en tolvåring som ännu inte upptäckt storheten i ishockey med nordamerikanska regler och rink så borde egentligen inte World Cup varit större än vilket annat världsmästerskap som helst, snarare tvärtom. Jag tror egentligen det hela hade och göra med att det var så otroligt stort för min pappa och min morfar, att det smittade av sig på mig. Jag har alltid tyckt om min morfar väldigt mycket, så att ha kontakt med honom varenda dag under en tid där var riktigt härligt för mig. Och det gjorde mig givetvis extremt intresserad av just den här matchen, även om jag hade följt turneringen innan. Och att han tidigare hade gjort mig till ett lejon skadade ju inte heller.
Vilket som är mitt lag idag är rätt oklart även för mig själv, förvirringen är stor då jag följer landslagshockey med ett relativt stort ointresse. Man skulle kunna säga att jag har två lag, men närmare sanningen ligger nog att jag inte har något. Men just där, och just då, var jag finsk - från topp till tå.
Och jag var extremt stolt över det.
Så när Finland avancerade till final i 2004 års version av World Cup of Hockey, var det förstås stort, nästan omätbart stort här hemma. Svenskarna hade floppat och åkt ut med dunder och brak mot Tjeckien redan i kvartsfinalen, vilket skapade en liten skadeglädje. När sedan Finland skrällde mot USA och berövade Nordamerika på sin drömfinal, blev det hela enormt stort i min familj. Dagliga hockeysamtal kom från andra sidan Östersjön, från morfar som i hela sitt liv bara fått se Finland vinna ett ynka VM-guld. Nu fanns det äntligen en chans att vinna något större. Finland spelade, såhär i efterhand, den bästa hockeyn jag någonsin sett ett finskt landslag spela. Inför finalen fanns det faktiskt hopp, trots att hela turneringens upplägg var som gjort för att Kanada skulle ta guldet.
Att matchen gick mitt i en skolvecka var inte heller någonting som skulle stoppa mig. Vid 01.00 kom pappa in och väckte mig, och jag förflyttade mig till den redan bäddade soffan. Visst var jag trött, men så fort pucken släpptes var allt det som bortblåst. Att vinna skulle göra mig, min pappa och min morfar så glada, att det just då var allt som gällde. Rätt stor insikt av en tolvåring, om jag får säga mitt.
Matchen i sig minns jag inte jättemycket av. Kanada gjorde ett tidigt mål i varje period, och Finland lyckades kvittera de två första gångerna, bl.a. genom ett fantastiskt mål av Tuomo Ruutu som betydde 2-2 i slutet av andra perioden. Men, Kanada gjorde som sagt ytterligare ett mål, tidigt i tredje, som kom att bli matchavgörande. Och som så många gånger förut slutade det med en seger för Kanada. Bittert.
Varför jag minns matchen?
Egentligen lite oklart. För en tolvåring som ännu inte upptäckt storheten i ishockey med nordamerikanska regler och rink så borde egentligen inte World Cup varit större än vilket annat världsmästerskap som helst, snarare tvärtom. Jag tror egentligen det hela hade och göra med att det var så otroligt stort för min pappa och min morfar, att det smittade av sig på mig. Jag har alltid tyckt om min morfar väldigt mycket, så att ha kontakt med honom varenda dag under en tid där var riktigt härligt för mig. Och det gjorde mig givetvis extremt intresserad av just den här matchen, även om jag hade följt turneringen innan. Och att han tidigare hade gjort mig till ett lejon skadade ju inte heller.
Vilket som är mitt lag idag är rätt oklart även för mig själv, förvirringen är stor då jag följer landslagshockey med ett relativt stort ointresse. Man skulle kunna säga att jag har två lag, men närmare sanningen ligger nog att jag inte har något. Men just där, och just då, var jag finsk - från topp till tå.
Och jag var extremt stolt över det.
Dubbel-moral-panik?
Som alla ni som är lika sportintresserade som mig säkert redan har läst, så har det nu kommit fram att en AIK-flagga ska vara ingjuten i betonggrunden till den nya nationalarenan i fotboll, Swedbank Arena, som just nu håller på att byggas i Solna.
Roligt, javisst. Såna här små kupper är alltid välkomna inom sportens värld. Det är såna här grejer som berikar sporten, och skapar diskussioner.
Om det inte vore för en liten grej.
För ett par veckor sedan, när ryktet gick om att "Bajen Forever" skulle vara ingraverat i Lennart Johanssons pokal, gick SvFF:s generalsekreterare ut och sa att svensk fotbolls finaste pris, en av symbolerna för svensk fotboll, absolut inte fick vara förknippat med något svenskt klubblag. Det vore, antar jag, omoraliskt och till och med orättvist, om det hade stått något så banalt på insidan.
Och på samma sätt antar jag att Svenska fotbollsförbundet nu kommer att agera, när det visar sig att Svensk fotbolls flaggskepp, den nya nationalarenan, kan komma att förknippas med AIK, nu när det har visat sig att man har gjutit in en AIK-flagga i området där mittpunkten kommer att ligga. Annars vore det ju en skam för svensk fotboll. Ska man ha någon trovärdighet som förbund måste man nog, tyvärr, riva upp betongen och lokalisera flaggan. Annars är man inkonsekvent, och det är inte något som passar sig för högsta hönsen inom svensk fotboll.
Så vi får se vad panelhönorna i styrelsen nu ska hitta på. Det troliga är väl att man tystar ner det hela, tills folk helt enkelt har glömt att det ligger en flagga ingjuten i betongen.
Men ändå. Moralpanikens plötsliga regler borde väl gälla alla, eller?
Facit till frågesporten
Så är det, en vecka senare, dags att avslöja facit till frågesporten, och vem som är dess vinnare.
1. Vem myntade uttrycket kK, kuken utan like, oj så stor, den tar upp minst ett dike?
a. Gustaf
b. Anders
c. Chrille
Oväntat svar måhända, men den som kom på uttrycket kK var faktiskt den ädle Wahlman, som uppenbarligen är betydligt perversare än många av er tror.
2. Vilket italienskt lag i Olivers hjärta finnas, en fråga som inte är helt lätt att minnas?
a. Inter
b. Lazio
c. Roma
Jag skäms lite när ni tror att jag håller på Lazio. Så hoppas ni skäms också.
3. Vilket språk utrikeskorrespondenten prata, en liten ledtråd, han låter som en skata?
a. Sydstatsengelska
b. Brittisk engelska
c. Franska
Enkelt.
4. Hur många månader bloggskribenterna vara gamla, räkna efter noga, så ni ej i mörker famla?
- Denna fråga ej ledtrådar ha, men ärligt, hur svårt kan det egentligen va?
Oliver: 14 april 1992=18 år och 8 månader, vilket ger 224 månader
Kalle: 4 juni 1992=18 år och 6 månader, 222 månader.
Anders: 13 juli 1992, =18 år och 5 månader, 221 månader
Chrille: 13 augusti 1992, =18 år och 4 månader, 220 månader.
Gustaf: 16 november 1992= 18 år och 1 månad, 217 månader.
Emil: 11 juli 1993=17 år och 5 månader, 209 månader.
Rätt svar på frågan är alltså att bloggarna tillsammans är 1313 hela månader gamla.
5. Fyra skribenter hit från gamla bloggar fara, frågan är, vad kunde bloggarnas namn vara? Om ni på Google namnen slå, ni diskning från frågesporten ska få.
Bloggarna hette alltså Karlgustaf och Swarley.
6. Vilket lag bland skribenter dominera, alltså det laget som hålls på av flera?
a. AIK
b. Djurgården
c. Hammarby
För tydlighetens skull: AIK - Anders. Djurgården - Chrille och Emil. Hammarby, Jag, Kalle och Gustaf.
7. Vem till Thailand på onsdag ska fara, han borta i tre långa veckor ska vara? Ändå blogga han måste göra, om han uppåt sin egen standard vill föra.
- Även denna fråga ni får gissa, men svaret är enkelt, ni kan ej missa!
Chrille, den som svarade fel på den kan gå och lägga sig.
8. Från vilken stad utrikeskorrespondenten sina inlägg skicka, ta fram kartan, kolla och pricka?
a. Ottawa
b. Montreal
c. Toronto
Ironiskt nog så är han inte i Quebec, vilket verkar lite smådumt. Men men.
9. Från hur många länder har bloggarna blod, våga gissa, det krävs endast mod?
-Ännu en fråga utan ledtråd, våga inte fråga ankorna om råd!
Svaret på denna fråga är att vi har blod från tre olika länder, Spanien (Chrille), Finland (Jag) och Sverige (övriga+Chrille). Ingen är alltså belgare, hur nu någon dum person (Maria) kunde tro det.
10. Vad var självmordsbombarens fullständiga namn, kan ni detta har ni tävlingen i hamn.
-Våga ej på Aftonbladet luska, det är inget annat än att fuska!
Taimour Abdulwahab. Tror jag. Jag orkar inte öppna Aftonbladet och kolla exakt.
Med facit får vi följande ställning:
Petra: 5 rätt
Miche: 4 rätt
Bille (tänker av princip utesluta resten av namnet): 3 rätt, du lyckades alltså svara att Emil pratar brittisk engelska i Kanada, och inte franska. Fantastiskt dåligt.
Maria: 5 rätt, du gav mig en ynka månad för mycket på den frågan.
Fia: 9 fantastiska rätt, om man ger henne rättningen på månadsfrågan, annars 8 rätt. Oavsett vad så är Fia vinnaren utav Anka på plankas första frågesport, vilket ger henne rätt till en kväll i Anka på plankas chattruta.
För er konspirationsteoretiker, nej - jag gav henne inte svaren.
1. Vem myntade uttrycket kK, kuken utan like, oj så stor, den tar upp minst ett dike?
a. Gustaf
b. Anders
c. Chrille
Oväntat svar måhända, men den som kom på uttrycket kK var faktiskt den ädle Wahlman, som uppenbarligen är betydligt perversare än många av er tror.
2. Vilket italienskt lag i Olivers hjärta finnas, en fråga som inte är helt lätt att minnas?
a. Inter
b. Lazio
c. Roma
Jag skäms lite när ni tror att jag håller på Lazio. Så hoppas ni skäms också.
3. Vilket språk utrikeskorrespondenten prata, en liten ledtråd, han låter som en skata?
a. Sydstatsengelska
b. Brittisk engelska
c. Franska
Enkelt.
4. Hur många månader bloggskribenterna vara gamla, räkna efter noga, så ni ej i mörker famla?
- Denna fråga ej ledtrådar ha, men ärligt, hur svårt kan det egentligen va?
Oliver: 14 april 1992=18 år och 8 månader, vilket ger 224 månader
Kalle: 4 juni 1992=18 år och 6 månader, 222 månader.
Anders: 13 juli 1992, =18 år och 5 månader, 221 månader
Chrille: 13 augusti 1992, =18 år och 4 månader, 220 månader.
Gustaf: 16 november 1992= 18 år och 1 månad, 217 månader.
Emil: 11 juli 1993=17 år och 5 månader, 209 månader.
Rätt svar på frågan är alltså att bloggarna tillsammans är 1313 hela månader gamla.
5. Fyra skribenter hit från gamla bloggar fara, frågan är, vad kunde bloggarnas namn vara? Om ni på Google namnen slå, ni diskning från frågesporten ska få.
Bloggarna hette alltså Karlgustaf och Swarley.
6. Vilket lag bland skribenter dominera, alltså det laget som hålls på av flera?
a. AIK
b. Djurgården
c. Hammarby
För tydlighetens skull: AIK - Anders. Djurgården - Chrille och Emil. Hammarby, Jag, Kalle och Gustaf.
7. Vem till Thailand på onsdag ska fara, han borta i tre långa veckor ska vara? Ändå blogga han måste göra, om han uppåt sin egen standard vill föra.
- Även denna fråga ni får gissa, men svaret är enkelt, ni kan ej missa!
Chrille, den som svarade fel på den kan gå och lägga sig.
8. Från vilken stad utrikeskorrespondenten sina inlägg skicka, ta fram kartan, kolla och pricka?
a. Ottawa
b. Montreal
c. Toronto
Ironiskt nog så är han inte i Quebec, vilket verkar lite smådumt. Men men.
9. Från hur många länder har bloggarna blod, våga gissa, det krävs endast mod?
-Ännu en fråga utan ledtråd, våga inte fråga ankorna om råd!
Svaret på denna fråga är att vi har blod från tre olika länder, Spanien (Chrille), Finland (Jag) och Sverige (övriga+Chrille). Ingen är alltså belgare, hur nu någon dum person (Maria) kunde tro det.
10. Vad var självmordsbombarens fullständiga namn, kan ni detta har ni tävlingen i hamn.
-Våga ej på Aftonbladet luska, det är inget annat än att fuska!
Taimour Abdulwahab. Tror jag. Jag orkar inte öppna Aftonbladet och kolla exakt.
Med facit får vi följande ställning:
Petra: 5 rätt
Miche: 4 rätt
Bille (tänker av princip utesluta resten av namnet): 3 rätt, du lyckades alltså svara att Emil pratar brittisk engelska i Kanada, och inte franska. Fantastiskt dåligt.
Maria: 5 rätt, du gav mig en ynka månad för mycket på den frågan.
Fia: 9 fantastiska rätt, om man ger henne rättningen på månadsfrågan, annars 8 rätt. Oavsett vad så är Fia vinnaren utav Anka på plankas första frågesport, vilket ger henne rätt till en kväll i Anka på plankas chattruta.
För er konspirationsteoretiker, nej - jag gav henne inte svaren.
Inlägget innan hundraett, detta blir inte lätt
Om Kalle räknat rätt, är detta inlägget före nummer hundraett. Därför bloggen en special bjuda på, en frågesport som liknar få.
Ett spännande pris nu på spel stå, när ni av bloggen en spännande frågesport ska få. I juleanda frågesporten jag frågesporten ska rimma, det känns som att harva sig genom tjock dimma. Frågor om Ankor, sport och annat ni skall möta, och svaren ni i kommentarfältet ska tjöta. Den som rätt på flest frågor svara, i ankornas chattgrupp på MSN ska få vara. Kvällen där ni njuta av ska, någon liknande kommer ni aldrig att ha.
Nu är det dags för fråga nummer ett, jag önskar lycka till, få många rätt!
1. Vem myntade uttrycket kK, kuken utan like, oj så stor, den tar upp minst ett dike?
a. Gustaf
b. Anders
c. Chrille
2. Vilket italienskt lag i Olivers hjärta finnas, en fråga som inte är helt lätt att minnas?
a. Inter
b. Lazio
c. Roma
3. Vilket språk utrikeskorrespondenten prata, en liten ledtråd, han låter som en skata?
a. Sydstatsengelska
b. Brittisk engelska
c. Franska
4. Hur många månader bloggskribenterna vara gamla, räkna efter noga, så ni ej i mörker famla?
- Denna fråga ej ledtrådar ha, men ärligt, hur svårt kan det egentligen va?
5. Fyra skribenter hit från gamla bloggar fara, frågan är, vad kunde bloggarnas namn vara? Om ni på Google namnen slå, ni diskning från frågesporten ska få.
- Utan ledtrådar även denna vara, men den är lätt, så ingen fara.
6. Vilket lag bland skribenter dominera, alltså det laget som hålls på av flera?
a. AIK
b. Djurgården
c. Hammarby
7. Vem till Thailand på onsdag ska fara, han borta i tre långa veckor ska vara? Ändå blogga han måste göra, om han uppåt sin egen standard vill föra.
- Även denna fråga ni får gissa, men svaret är enkelt, ni kan ej missa!
8. Från vilken stad utrikeskorrespondenten sina inlägg skicka, ta fram kartan, kolla och pricka?
a. Ottawa
b. Montreal
c. Toronto
9. Från hur många länder har bloggarna blod, våga gissa, det krävs endast mod?
-Ännu en fråga utan ledtråd, våga inte fråga ankorna om råd!
10. Vad var självmordsbombarens fullständiga namn, kan ni detta har ni tävlingen i hamn.
-Våga ej på Aftonbladet luska, det är inget annat än att fuska!
Ni har tre dagar på er att svara, det är nämligen tiden tävlingen skall vara. Lördag vid midnatt tiden vara slut, svar efter det kommer att slutas ut. Jag önskar er all lycka, den lär behövas, vill jag tycka.
Ett spännande pris nu på spel stå, när ni av bloggen en spännande frågesport ska få. I juleanda frågesporten jag frågesporten ska rimma, det känns som att harva sig genom tjock dimma. Frågor om Ankor, sport och annat ni skall möta, och svaren ni i kommentarfältet ska tjöta. Den som rätt på flest frågor svara, i ankornas chattgrupp på MSN ska få vara. Kvällen där ni njuta av ska, någon liknande kommer ni aldrig att ha.
Nu är det dags för fråga nummer ett, jag önskar lycka till, få många rätt!
1. Vem myntade uttrycket kK, kuken utan like, oj så stor, den tar upp minst ett dike?
a. Gustaf
b. Anders
c. Chrille
2. Vilket italienskt lag i Olivers hjärta finnas, en fråga som inte är helt lätt att minnas?
a. Inter
b. Lazio
c. Roma
3. Vilket språk utrikeskorrespondenten prata, en liten ledtråd, han låter som en skata?
a. Sydstatsengelska
b. Brittisk engelska
c. Franska
4. Hur många månader bloggskribenterna vara gamla, räkna efter noga, så ni ej i mörker famla?
- Denna fråga ej ledtrådar ha, men ärligt, hur svårt kan det egentligen va?
5. Fyra skribenter hit från gamla bloggar fara, frågan är, vad kunde bloggarnas namn vara? Om ni på Google namnen slå, ni diskning från frågesporten ska få.
- Utan ledtrådar även denna vara, men den är lätt, så ingen fara.
6. Vilket lag bland skribenter dominera, alltså det laget som hålls på av flera?
a. AIK
b. Djurgården
c. Hammarby
7. Vem till Thailand på onsdag ska fara, han borta i tre långa veckor ska vara? Ändå blogga han måste göra, om han uppåt sin egen standard vill föra.
- Även denna fråga ni får gissa, men svaret är enkelt, ni kan ej missa!
8. Från vilken stad utrikeskorrespondenten sina inlägg skicka, ta fram kartan, kolla och pricka?
a. Ottawa
b. Montreal
c. Toronto
9. Från hur många länder har bloggarna blod, våga gissa, det krävs endast mod?
-Ännu en fråga utan ledtråd, våga inte fråga ankorna om råd!
10. Vad var självmordsbombarens fullständiga namn, kan ni detta har ni tävlingen i hamn.
-Våga ej på Aftonbladet luska, det är inget annat än att fuska!
Ni har tre dagar på er att svara, det är nämligen tiden tävlingen skall vara. Lördag vid midnatt tiden vara slut, svar efter det kommer att slutas ut. Jag önskar er all lycka, den lär behövas, vill jag tycka.
Åbondes topp 11 innan '11 - del 11
Ryktet går om att Kronprinsessan (kom ihåg att uttala det kronprin-sessan, och inte kron-prinsessan, på sant snobbvis) är gravid. Men vem bryr sig egentligen? Dagens största story står Anka på planka-bloggen för, när det nu är dags för ettan på Åbondes topplista.
Förstaplatsen på listan är och kommer alltid att vara en hjälte för mig. Han har övervunnit svårigheter både på det sportsliga och personliga planet, och alltid kommit ur svårigheterna starkare att han var innan. En fantastisk människa framförallt, men även en riktigt bra idrottare.
11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
6. Aaron Rodgers
5. Björn Ferry
4. Peter Forsberg
3. Daniele De Rossi
2. Suleyman Sleyman
1. Saku Koivu
Ni vet hur det är när man gillar något eller någon, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför?
Så länge jag har haft en uppfattning om vem han är, har Saku Koivu varit någon form av idol för mig. Varför? Jag vet nästan inte.
Det enda jag egentligen vet, är att den första kontakten jag hade med honom, eller vem han var, var i samband med att han den 9 april 2002 gjorde comeback efter att ha tillfrisknat från den cancersjukdom (en typ av non-Hodgkins lymfom, för er naturare, vilket ironiskt nog kan förkortas NHL) han diagnostiserades med i september året innan. Jag vill tro, att jag på ett eller annat sätt såg matchen med min pappa, men det är betydligt troligare att jag såg på Sportnytt eller något liknande. Oavsett vad så vet jag att dom visade ett reportage om hans tid med cancer, och jag vet att jag senare såg den stående ovationen han fick när han klev in på isen. Fantastiskt klipp, i lite mindre fantastisk kvalitet.
Alla som besegrar cancer kommer för evigt att vinna stor respekt hos mig. Att dessutom göra det på rekordtid, och återvända till spel samma säsong som man diagnostiseras med sjukdomen, är inget annat än fantastiskt.
Ända sen den dagen, har jag imponerats av Saku Koivu. Att han sedan var en riktigt bra hockeyspelare gjorde inte att jag imponerades mindre av honom, om man säger så.
Koivu draftades av Canadiens 1993, och började spela för laget säsongen 1995/1996. Han gjorde det bra på isen, men framförallt visade han sig vara en riktigt bra ledare. innan säsongen 1999/2000 flyttade tidigare kaptenen Vincent Damphousse, och Saku utsågs till ny kapten. Vid 25 års ålder ombads han leda tidernas bästa NHL-lag, i kanske den mest krävande staden av alla att göra det i. Som första europe, och vad jag vet första icke-fransktalande kapten. Och fast han gjorde det riktigt bra på isen, lyckades han inte komma undan kritik.
Saku Koivu fick, under delar av sin tid som kapten tung kritik, från både media, supportrar, och även från politiker. Varför? Han pratade inte franska med media och supportrar. Idiotiskt om ni frågar mig. Och vad än värre var, så fick det vissa att ifrågasätta hans hängivenhet till Montreal Canadiens, en åsikt som bara kan ha kommit från folk som aldrig kollade på ishockey, då det annars hade varit en helt befängd åsikt.
Men som så många gånger tidigare tystade Saku Koivu sina kritiker, genom att vid en lagpresentation inleda med orden: Je suis Saku Koivu, ici mon eqiupe (vi frågar utlandskorrespondenten om det kan stämma), vilket jag har förstått ska betyda "Jag är Saku Koivu, (det) här är mitt lag". Klockrent gjort med andra ord.
Av alla felbeslut Bob Gainey tog under sin tid som General Manager för Montreal Canadiens kan beslutet att inte skriva nytt kontrakt med Saku Koivu innan förra säsongen vara det absolut sämsta. Att ha en kapten som honom, som ger allt varje dag, är guld värt för ett lag. Och om inte annat, förtjänade Saku att avsluta sin karriär som en Canadien.
Även fast han inte vann en enda titel under sin tid som kapten, gav Koivu så mycket av sitt liv till Montreal Canadiens. Han är ensam anledningen till att Montreal Canadiens är mitt lag, och jag hoppas innerligt att han hyllas genom att få sitt nummer pensionerat den dagen han avslutar sin karriär.
Och om den dagen kommer, ska den dagen vara min första i Bell Centre.
Saku Koivu. Min idol.
Månadsblogg! Hipp hipp...
Nä.
Eller.
Jo.
Kanske lite.
När bloggen nu firar en lång månad är det dags att dela ut första månadens priser på Anka på planka-bloggen. Priserna går till skribenter på bloggen som har lyckats, eller misslyckats, med att skriva bra och/eller roliga inlägg. Priser går även till enstaka detaljer på bloggen. Med andra ord kommer det att bli både hiss och diss, både bu och bä, eller någon annan lam liknelse. Men nu över till priserna.
Månadens monolog...
Gustaf Strindevall i kommentarfältet i inlägget Snus (http://ankapaplanka.blogg.se/2010/november/snus.html#comment). Han lyckades med konststycket att stå för 38 av 52 kommentarer på ett inlägg, varav 13 och 11 stycken på rad.
Månadens mest failade rubrik...
Gustaf Strindevall: "MOST WANDET". Motivering överflödig.
Månadens kvalitet före kvantitet...
Karl Bolmgren, som med sina tre smått fantastiska inlägg verkligen lever upp till devisen kvalitet före kvantitet. För att ge exempel har ett av inläggen rubriken "Stjärtliga gratinationer", och ett annat innehåller en fotbollsspelare som utför den berömda manövern att "kuka" in bollen med byxorna neddragna.
Månadens varken kvalitet eller kvantitet...
Christian Svensson Unger, som på sina fantastiskt några två inlägg, under en månads tid, varken lyckades förmedla någonting viktigt, roligt eller intresseväckande. Låter som berättelsen om Djurgården Fotboll 2010. Fanns dom ens?
Månadens särskrivare...
Gust Af Strindevall.
Månadens "jag skriver om samma sak hela tiden"...
Anders Wahlman, vars "trasiga" knä numer är mycket berömt på den här bloggen. Å mina egna och endast mina egna vägnar vill jag hälsa att det räcker nu. Försök inte få sympatisex. Du har redan flickvän. Det blir bara patetiskt.
Månadens "smileys är visst okej på en blogg"...
Går till Christian Svensson Unger, som har stått för de enda fyra smileys som finns på den här bloggen. Hur ska jag förklara det här tydligt nog. Smileys. Är. Inte. Okej.
Månadens bästa...
Är ju givetvis jag. Vem annars.
Hoppas att det här blir en tradition på bloggen, som någon annan tar vid nästa månad.
Eller.
Jo.
Kanske lite.
När bloggen nu firar en lång månad är det dags att dela ut första månadens priser på Anka på planka-bloggen. Priserna går till skribenter på bloggen som har lyckats, eller misslyckats, med att skriva bra och/eller roliga inlägg. Priser går även till enstaka detaljer på bloggen. Med andra ord kommer det att bli både hiss och diss, både bu och bä, eller någon annan lam liknelse. Men nu över till priserna.
Månadens monolog...
Gustaf Strindevall i kommentarfältet i inlägget Snus (http://ankapaplanka.blogg.se/2010/november/snus.html#comment). Han lyckades med konststycket att stå för 38 av 52 kommentarer på ett inlägg, varav 13 och 11 stycken på rad.
Månadens mest failade rubrik...
Gustaf Strindevall: "MOST WANDET". Motivering överflödig.
Månadens kvalitet före kvantitet...
Karl Bolmgren, som med sina tre smått fantastiska inlägg verkligen lever upp till devisen kvalitet före kvantitet. För att ge exempel har ett av inläggen rubriken "Stjärtliga gratinationer", och ett annat innehåller en fotbollsspelare som utför den berömda manövern att "kuka" in bollen med byxorna neddragna.
Månadens varken kvalitet eller kvantitet...
Christian Svensson Unger, som på sina fantastiskt några två inlägg, under en månads tid, varken lyckades förmedla någonting viktigt, roligt eller intresseväckande. Låter som berättelsen om Djurgården Fotboll 2010. Fanns dom ens?
Månadens särskrivare...
Gust Af Strindevall.
Månadens "jag skriver om samma sak hela tiden"...
Anders Wahlman, vars "trasiga" knä numer är mycket berömt på den här bloggen. Å mina egna och endast mina egna vägnar vill jag hälsa att det räcker nu. Försök inte få sympatisex. Du har redan flickvän. Det blir bara patetiskt.
Månadens "smileys är visst okej på en blogg"...
Går till Christian Svensson Unger, som har stått för de enda fyra smileys som finns på den här bloggen. Hur ska jag förklara det här tydligt nog. Smileys. Är. Inte. Okej.
Månadens bästa...
Är ju givetvis jag. Vem annars.
Hoppas att det här blir en tradition på bloggen, som någon annan tar vid nästa månad.
Åbondes topp 11 innan '11 - del 10
Utnyttjar den tillfälliga händelselösheten i skidskyttet för att uppdatera min lista med andraplatsen. Andraplatsen lyckades med konststycket att genom över 100 mållösa matcher få folk att ta av sig skorna sent på hösten, endast för att skandera att Allsvenskans mållösaste skulle spela anfallare. Och det visar väl på hans popularitet.
11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
6. Aaron Rodgers
5. Björn Ferry
4. Peter Forsberg
3. Daniele De Rossi
2. Suleyman Sleyman
Att skicka upp Sulan på topp, vilket många på Söderstadion ofta ville, hade nog varit det absolut sämsta draget en Allsvensk tränare hade kunnat göra. Faktum är, att han egentligen inte är en särskilt bra fotbollsspelare. Tänk på det. Han är ju varken teknisk, eller någon bra passningsspelare. Inte så stor, inte jättestark, och inte sådär speciellt jätteskicklig i närkamper.
Trots det höll han, till stora delar, en allsvensk startplats under sina tio år i Hammarby IF. Anledningen till det, är inte helt oväntat hans otroliga spelsinne. Det märks nästan inte, men de gångerna Sulan var på fel plats på planen under sina tio grönvita år kan antagligen räknas på ena handen.
Hans spelsinne räckte, trots de tekniska bristerna han innehar, ända till landslagets januariturne. Och inte heller där gjorde han bort sig. Jag tror att Suleyman Sleyman är fotbollens svar på en kameleont. Egentligen, är han inget annat än, typ, medioker Allsvensk spelare. Men oavsett vilken nivå han spelar på, så kamouflerar han sig, och passar in perfekt i omgivningen.
Så kanske, med tanke på hans kameleontegenskaper, hade det ändå varit en bra idé för de tränare Hammarby har haft de senaste tre åren. Jag menar, när han väl kom till avslut, så kunde det ju ändå sluta bra. Skönt. Och jävligt snyggt.
Gåshud.
Att hitta en sån lojal spelare som Sulan är svårt att göra, i alla fall i dagens svenska fotboll. Han är så nära en vad man i Italien kallar bandiera, fanbärare, vi i Sverige kommer. En kille som har vuxit upp i staden, med klubben, och växer upp till att bli dess kapten. Andra exempel är Tjernström i AIK, och ingen i Djurgården, eftersom deras spelare uteslutande är finnar eller icke-europeer.
Därför, är det omöjligt att inte älska honom. Han personifierade Hammarby under hans sista år i klubben. Varje gång Sulan inte var på planen, blev man lite orolig. Inte för att de andra backarna var mycket sämre än honom, snarare tvärtom. Nä, när Sulan inte var på planen, undrade man vem som skulle gå ut på Söderstadion med det grönvita hjärtat utanpå tröjan. Vem skulle gå ut och spela för att man älskade klubben och fansen, och inte för att förtjäna en fet lönecheck i slutet av månaden.
Även fast Sulan gör comeback i Allsvenskan med Syrianska, vilket han är värd alla dagar i veckan, så kommer han alltid att vara Hammarbyare. Och han kommer alltid att vara älskad på Söderstadion.
Sulan som assisterande tränare i framtiden?
Aldrig.
Den här gången ska fan Sulan upp på topp.
Åbondes topp 11 innan '11 - del 9
Eftersom jag är ledig imorgon, och egentligen inte har någon anledning att sova, tänker jag att jag ska publicera tredjeplatsen på bloggen, som går till ett fantastiskt skägg (när han väl bestämmer sig för att odla det), som ändock står sig slätt i jämförelse med personens hjärta.
11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
6. Aaron Rodgers
5. Björn Ferry
4. Peter Forsberg
3. Daniele De Rossi
Capitan futuro. Med ett så stort Roma-hjärta som någon någonsin kan ha. Mer motivering än så krävs väl egentligen inte för att ni ska förstå varför giallorossas nummer 16 Daniele De Rossi har en stor plats i mitt hjärta. Kolla bara på hur han firar en derbyseger mot Nazio. Förlåt. Lazio, that is.
Fantastiskt. Det går ju helt enkelt inte att göra något annat än att älska en sån man. Kärlek.
Men eftersom jag vet att ni är oerhört krävande, så tror jag mig även veta att ni inte nöjer er så.
Daniele De Rossi är, förutom att han har ett stort Roma-hjärta, en stor favorit hos mig för att han är en riktigt bra fotbollsspelare. Såklart. Det skulle ju inte riktigt fungera annars. Men oavsett vad jag säger, så kommer det hela att komma ner till kärlek till sist. Oavsett.
Vad som gör honom till en bra fotbollsspelare, förutom bollkontrollen och hans öga för spelet, är den energi han spelar fotboll med. Han driver hela mittfältet, och hela laget. Varifrån han får energin? Hans kärlek för Roma, Italien, och själva spelet fotboll. Hans vinnarskalle bygger på kärleken till hans lag, och att han hatar så mycket att förlora. För sin egen skull, och för fansens skull. Grabben är uppvuxen i Rom, och har varit ett Roma-fan sen han förstod vad Roma var.
Han har faktiskt många offensiva kvaliteter också, även fast han, lite felaktigt, klassas som en främst defensiv mittfältare. Kolla bara. Splendido, splendido, splendido!
Att han sen har en tendens att dra på sig ett rött kort med jämna mellanrum, senast nu i lördag, tycker jag bara hör till. Det är omöjligt att spela fotboll med så mycket kärlek, och så mycket känslor, utan att det då och då kokar över. Och när det gäller en sån som De Rossi får det hellre koka över en gång för mycket, än att det aldrig gör det. Att det gör det är bara ett tecken på sann kärlek, och visar också anledningen till att han är given att ta över kaptensbindeln när er Pupone himself, Francesco Totti lägger av. Må bara inte fröken Sensi ha lyckats försätta klubben i så djup ekonomisk sank att man måste sälja honom innan dess.
Det finns ju bara en enda som honom.
Capitan Futuro. Jag älskar dig.
Åbondes topp 11 innan '11 - del 8
Känner att det har gått lite för länge sen listan har uppdaterats nu, så slänger in ett inlägg här istället för att plugga. Fyra på listan är min kandidat till Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna, och en idrottare som för alltid kommer att vara en förebild för mig.
11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
6. Aaron Rodgers
5. Björn Ferry
4. Peter Forsberg
Ingen sommar utan reggae sjunger ju Markoolio, och på samma sätt skulle jag kunna sjunga ingen vinter utan comebackförsök för Foppa.
Men vad gör väl det. Precis på samma sätt som reggae förgyller sommaren, så vill i alla fall jag ha ett nytt comebackförsök av Foppa varje vinter. Det gör mig helt enkelt glad. Att Peter Forsberg skulle behöva lägga av tack vare en skadad fot, är inte okej i mina ögon. Peter Forsberg, en av mina idoler som liten, ska lägga av på sina villkor, när han vill. Och inte för att folk börjar tröttna på att läsa om honom.
Så.
Då var vi väl klara med det. Nu till det roliga. Anledningen till att jag gillar Peter Forsberg är att han har allt. Precis allting. Han kan dribbla av vem som helst, när som helst, och han kan sänka vem som helst med en stenhård tackling. Dessutom är han en sjuk vinnarskalle, vilket är något som jag håller högt. Det märks både i hans spel, och utanför planen. För vem kan väl glömma ett klassiskt klipp som detta(med ett litet extra reportage på köpet)?
Peter Forsberg har vunnit allt som går att vinna (förutom ett sketet SM-guld), säkerligen till stor del tack vare den enorma vinnarskallen han besitter. En sån vinnarskalle, i kombination med sylvassa egenskaper, kunde många gånger under toppen av hans karriär göra honom närmast ostoppbar. Jag minns (med viss bitterhet) hur Foppa tog pucken bakom eget mål i VM-kvartsfinalen mot Finland 2003, för att sedan trampa upp pucken i anfallszon, runt målet innan han slog en perfekt passning som ledde till 5-5. Helt otroligt.
Peter Forsberg är definitivt en av de bästa spelarna som någonsin har spelat i NHL. Det faktum att han gjorde så många poäng som han gjorde, under den eran i NHL:s historia då det gjordes minst mål per match, är helt otroligt. Om man ska bortse från statistiken helt och hållet, och bara se på spelares förmåga, så vill jag definitivt påstå att Peter Forsberg är en av de bästa ishockeyspelarna genom tiderna. Tyvärr för Peters statistik spelade han under den eran när målvakterna fick ha hur stora skydd som helst, samtidigt som backarna fick göra nästan vad som helst för att stoppa en forward. Men hans förmåga finns det inga tvivel alls om. Kolla bara. Passningarna, skotten, skridskoåkningen, finterna, de defensiva tacklingarna, de offensiva tacklingarna... äh förresten, kolla bara allting. Slurp.
Om ni läser det här utan att ha kollat på filmen först, har ni gjort fel. Ni missar en legend in action. Gör om, gör rätt.
Tack.
Åbondes topp 11 innan '11 - del 7
När min fabulösa lista nu fortsätter, ska jag dela ut sjätteplatsen. Innehavaren av den här placeringen är inte främst med för sina idrottsliga insatser, utan för att han helt enkelt är en jävligt skön prick.
11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
6. Aaron Rodgers
5. Björn Ferry
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
6. Aaron Rodgers
5. Björn Ferry
Jomenvisst. Ingen favoritlista utan allas våran favorit Björn Ferry. Egentligen skulle jag inte behöva skriva något i den här delen. Det skulle räcka med att lägga in två enkla bilder, så skulle det vara motivering nog.
De två berömda konstverken Pillesnas i vas och Hundbajs i soffa är en (stor) del av varför jag tycker om Björn Ferry så mycket. Men givetvis ska jag skriva lite om det också. Förutom hans uppenbara öga för konst, är Ferry otroligt frispråkig och säger alltid vad han tycker. Och med alltid menar jag alltid. Ett exempel var när han sa att de idrottare som dopar sig borde få dödsstraff. Även fast han inte var helt seriös, så framkom det klart och tydligt vad han tyckte.
Att han dessutom, under åren, har utvecklats till en helt okej skidskytt, gör ju inte saken sämre. Det finns ingen individuell svensk idrottare som jag önskar lika mycket lycka som Björn Ferry, och den minuten han var på skjutvallen under jaktstarten i Vancouver 2010 är definitivt en av de värsta i mitt liv. Jag var otroligt nervös, nästan så att jag inte trodde det själv. Eftersom jag främst följer lagidrotter så var det här antagligen den mest nervösa stunden i mitt liv, då lagidrotter oftast inte skapar samma intensitet under en väldigt kort stund. När man sen inser att Ferry var fantastiskt stark just den där februaridagen, och att åkaren han gick ut på sista varvet med inte skulle ha en chans, var det en stor lättnad. Fast ändå inte. Hela sista varvet slog mitt hjärta så att jag trodde att det skulle hoppa ur bröstet, eller varför inte slå sönder ett par revben. Inte innan han var inne på upploppet och korsade mållinjen kunde jag tro det, och det är definitivt mitt främsta minne från OS 2010, kanske ett av de främsta idrottsminnena någonsin.
Så nu finns det bara en sak kvar att hoppas på.
Att Björn Ferry ALDRIG slutar vara Björn Ferry.
Åbondes topp 11 innan '11 - del 6
När jag för en gångs skull är på blogghumör, kan jag lika bra skriva ett inlägg till. Plats nummer sex på listan går till en idrottare, som säkert de flesta som läser inte känner till. Men med den talang och omgivning han har, har han chansen att bli en av de absolut största inom sin sport.
Efter det hela, så bestämde sig Brett Favre för att han skulle minsann fortsätta spela igen. Men Packers ville inte ha honom. Man hade gjort sin satsning på Rodgers, och eftersom det var sista året på hans kontrakt, var det mycket viktigt att låta honom spela.
Och det har visat sig att man gjorde helt och hållet rätt. Rodgers är nu inne på sitt tredje år som starting QB för Packers, och vilket register han har visat upp under de senaste två och en halv säsongerna. Han läser spelet som en gud, han kastar i stort sett alltid perfekta kast, och när ingen mottagare finns ledig så räds han inte att springa med bollen själv. Och till skillnad från andra QB:s i ligan (that's right, all other QB's, I'm looking at you) så slänger han sig inte på marken för att undvika en tackling, utan han kämpar allt som oftast för att få ett par extra yards.
Även fast förra säsongen hade ett hjärtekrossande slut för Rodgers, med en (egentligen sju!) domare som missade den mest uppenbara 15 yard-facemask penaltyn man har sett på länge, så måste det bara vara så att framtiden ser ljus ut för Aaron Rodgers. Han har inte börjat den här säsongen lika lysande som den förra, men kanske det är, till skillnad från förra året, så att han konserverar formen till slutet av säsongen, och inte minst, till slutspelet som Packers förhoppningsvis når. Om inte han har minst en Super Bowl-ring när han avslutar min karriär, då ska jag äta upp min hatt. På riktigt. Jag menar, kolla bara på det här.
Inga tvivel om att han är bra. Sen har han dessutom en av de konstigaste, vad ska man kalla det, touchdown-gesterna någonsin. Är det ett championship belt? Är det helt enkelt "Suck it" till hemmapubliken (han gör den främst på bortaplan, hemma är det ett klassiskt Lambeau leap som gäller)? Eller är det något helt annat, mycket mer gay? Döm själva.
11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
6. Aaron Rodgers
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
6. Aaron Rodgers
Presentation: Aaron Rodgers är quarterback för NFL-laget Green Bay Packers, som också råkar vara mitt lag. Efter tre säsonger som reserv bakom ex-legendaren och penisbild-mms:aren Brett Favre fick han 2008 äntligen chansen som starter, och säsongen efter blommade han verkligen ut. Trots en näst intill obefintlig offensiv linje (dom som skyddar honom från att bli tacklad) lyckades han nå en passer rating (speciell formel som visar hur bra en QB har varit) på fantastiska 103.2. Eller, så kollar ni helt enkelt videon för att förstå. Det hela är egentligen ganska kontroversiellt, så kolla.
Efter det hela, så bestämde sig Brett Favre för att han skulle minsann fortsätta spela igen. Men Packers ville inte ha honom. Man hade gjort sin satsning på Rodgers, och eftersom det var sista året på hans kontrakt, var det mycket viktigt att låta honom spela.
Och det har visat sig att man gjorde helt och hållet rätt. Rodgers är nu inne på sitt tredje år som starting QB för Packers, och vilket register han har visat upp under de senaste två och en halv säsongerna. Han läser spelet som en gud, han kastar i stort sett alltid perfekta kast, och när ingen mottagare finns ledig så räds han inte att springa med bollen själv. Och till skillnad från andra QB:s i ligan (that's right, all other QB's, I'm looking at you) så slänger han sig inte på marken för att undvika en tackling, utan han kämpar allt som oftast för att få ett par extra yards.
Även fast förra säsongen hade ett hjärtekrossande slut för Rodgers, med en (egentligen sju!) domare som missade den mest uppenbara 15 yard-facemask penaltyn man har sett på länge, så måste det bara vara så att framtiden ser ljus ut för Aaron Rodgers. Han har inte börjat den här säsongen lika lysande som den förra, men kanske det är, till skillnad från förra året, så att han konserverar formen till slutet av säsongen, och inte minst, till slutspelet som Packers förhoppningsvis når. Om inte han har minst en Super Bowl-ring när han avslutar min karriär, då ska jag äta upp min hatt. På riktigt. Jag menar, kolla bara på det här.
Inga tvivel om att han är bra. Sen har han dessutom en av de konstigaste, vad ska man kalla det, touchdown-gesterna någonsin. Är det ett championship belt? Är det helt enkelt "Suck it" till hemmapubliken (han gör den främst på bortaplan, hemma är det ett klassiskt Lambeau leap som gäller)? Eller är det något helt annat, mycket mer gay? Döm själva.
Åbondes topp 11 innan '11 - del 5
Nu när listan fortsätter, visar det sig att plats 7 på listan innehas av en man som lät hela kroppen tala. Från munnen, till fötterna och nävarna. Jag gissar att han är den mest igenkända idrottaren i världen, och kanske även den främsta.
Knockouten på Sonny Liston i returmatchen är och förblir ett av de mest kontroversiella ögonblicken i boxningshistorien. Vissa påstår att Sonny Liston hade blivit hotad av Nation of Islam, och därför valde att lägga sig i matchen. Andra påstår att han bara tog matchen för att han behövde pengarna, och inte var i toppform, och därför valde att inte resa sig. Liston själv påstår att han inte vågade resa sig upp för att domaren inte hade fört Ali till neutral ringhörna, vilket jag anser som mindre troligt. Jag, som i vanliga fall är mycket konspiratorisk, tror inte på någon av dessa teorier.
Vad som, förutom hans meriter, gör honom till en favorit hos mig, är främst två saker.
Den första är hans stil i ringen. Wow. Helt otroligt vad vackert han boxas. Dels är det hans snabbhet som gör det. Han glider undan slagen så enkelt att det inte ens ser farligt ut, och dessutom får det motståndaren att se otroligt löjlig ut. Dessutom var han otroligt stark, och hade en otrolig fart och frenesi i sin boxning, vilket ledde till att när motståndaren började bli uttröttad satte han bara in en till växel och, ja, köttade.
Den andra saken är hans mod, och hans tro på sina egna värderingar. Att han vägrade åka och kriga i Vietnam med motiveringen; I ain't got no quarrel with the Vietcong. No Vietcong ever called me Nigger, trots att han visste att det troligtvis skulle ge honom ett fängelsestraff, och att han skulle bli avstängd från boxningen och fråntagen världsmästartiteln. Det, om något är en förebild.
Att Ali dessutom var otroligt rapp i käften är bara ett, om än mycket stort, plus.
"When i quit boxing the game died... didn't it die?"
Hell yes.
11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
Det finns så sjukt mycket att skriva om Muhammad Ali att jag inte vet vart jag ska börja. Han är ju, till att börja med, obestridligt den bästa boxaren genom tiderna, dessutom under den tiden som kallas tungviktsboxningens gyllene era. Det finns ingen boxare i världen som har ett positivt fight record mot Ali. Frazier, som många skulle påstå är den näst bästa genom tiderna har 1-2 i matcher. Sonny Liston 0-2. Floyd Patterson 0-2. Den med bäst record mot Ali är faktiskt Leon Spinks, som har 1-1 i matcher mot Ali som under deras två möten var 35 och 36 år gammal, medan Spinks var 24. Ali har ett sammanlagt fight record på 56 vinster (37 knockouts/19 domslut) och 5 förluster (4 domslut och 1 uppgiven). Det betyder att Muhammad Ali aldrig, under hela sin professionella karriär, som pågick i tjugo år, blev knockad under en match. Och till skillnad från vissa andra fighters (that's right Klitschko, Valuev, Tyson, jag tittar på er) tog Ali sällan en match för att den var enkel, utan han tog matcher mot värdiga motståndare som, i alla fall på pappret, skulle ha en chans. Tyvärr (för Sonny Liston i det här fallet) var så oftast inte fallet.
Knockouten på Sonny Liston i returmatchen är och förblir ett av de mest kontroversiella ögonblicken i boxningshistorien. Vissa påstår att Sonny Liston hade blivit hotad av Nation of Islam, och därför valde att lägga sig i matchen. Andra påstår att han bara tog matchen för att han behövde pengarna, och inte var i toppform, och därför valde att inte resa sig. Liston själv påstår att han inte vågade resa sig upp för att domaren inte hade fört Ali till neutral ringhörna, vilket jag anser som mindre troligt. Jag, som i vanliga fall är mycket konspiratorisk, tror inte på någon av dessa teorier.
Vad som, förutom hans meriter, gör honom till en favorit hos mig, är främst två saker.
Den första är hans stil i ringen. Wow. Helt otroligt vad vackert han boxas. Dels är det hans snabbhet som gör det. Han glider undan slagen så enkelt att det inte ens ser farligt ut, och dessutom får det motståndaren att se otroligt löjlig ut. Dessutom var han otroligt stark, och hade en otrolig fart och frenesi i sin boxning, vilket ledde till att när motståndaren började bli uttröttad satte han bara in en till växel och, ja, köttade.
Den andra saken är hans mod, och hans tro på sina egna värderingar. Att han vägrade åka och kriga i Vietnam med motiveringen; I ain't got no quarrel with the Vietcong. No Vietcong ever called me Nigger, trots att han visste att det troligtvis skulle ge honom ett fängelsestraff, och att han skulle bli avstängd från boxningen och fråntagen världsmästartiteln. Det, om något är en förebild.
Att Ali dessutom var otroligt rapp i käften är bara ett, om än mycket stort, plus.
"When i quit boxing the game died... didn't it die?"
Hell yes.
Åbondes topp 11 innan '11 - del 4
Nu när jag ligger under mitt täcke och ändå håller på att frysa ihjäl tänkte jag att jag skulle presentera min åttondeplats på listan. The great one. Say no more.
Har sett hela den där matchen en gång, och det var ju ingen dålig match om man säger så. Löjligt många bra spelare, och löjligt mycket känslor. Ryser lite varje gång jag ser det där målet, bara för att jag vet hur stort det är.
11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
Egentligen behöver väl inte så mycket sägas. Har ju aldrig sett honom spela live, men egentligen räcker det med att se klipp av honom för att förstå hans storhet. Han har ALLA NHL-rekord som egentligen betyder något. Han gjorde 50 mål på 39 matcher. Bara det är bevis nog på hans storhet. Han är en kanadensisk ikon utan dess like. Och för att göra sakerna ännu bättre, så var han inblandad i målet som är ett av de största i kanadensisk idrottshistoria, antagligen tillsammans med Hendersons mål 1972 och Crosbys 2010. Kanada-Sovjet 6-5, Canada Cup 1987.
Har sett hela den där matchen en gång, och det var ju ingen dålig match om man säger så. Löjligt många bra spelare, och löjligt mycket känslor. Ryser lite varje gång jag ser det där målet, bara för att jag vet hur stort det är.
Åbondes topp 11 innan '11 - del 3
Mitt i fredagskvällens lugn bryter Anka på planka-bloggen in med Breaking News. Det är tydligen dags för plats nummer nio på Åbondes topplista!? Platsen går till en idrottare som inte ens får hälften av den uppskattningen han borde få här hemma i Sverige.
Henrik Zetterberg är Sveriges bästa ishockeyspelare just nu. Sedin, Bäckström, vad de nu heter, kan dra åt skogen. Visst är de bra, men Zetterberg har något mer. När såväl Sedinarna som Bäckström spelar i lag med enorm offensiv slagsida, och på köpet spelar i lagens mest offensiva kedjor, spelar Henrik Zetterberg i ett Red Wings som är lika bra framåt som bakåt. Och vad som skiljer honom från Bäckis och Sedinarna, är att han tar ett defensivt jobb som de inte ens är i närheten av. Sätt Zäta bredvid Ovechkin i Bäckströms roll och jag är övertygad om att han skulle nå över 100 poäng direkt. Se själva så förstår ni vad jag menar
Men Zetterberg verkar leva efter den gamla devisen offense win games, defense win championships. Han gör det defensiva arbetet bättre än de flesta andra i ligan. Trots att han har potential att år in och år ut ligga i toppen av poängligan. Det är respekt. Och det finns bevis på att han lyckas med det han gör också. 2008 vann han Conn Smythe Trophy som mest värdefulla spelare i slutspelet efter att totalt ha raderat ut såväl Crosby som Malkin från finalserien. Och samma sak gjorde han 2009. Det spelade ingen roll vem han mötte, han gav dem inte en millimeter. Det hela gjorde Crosby minst sagt frustrerad.
Och Malkin blev ju inte mindre irriterad, om man säger så.
Bara att kunna få Sidney Crosby sådär irriterad gör ju någon till en liten hjälte i min bok. Att han sedan sätter laget före jaget alla dagar i veckan gör ju inte direkt honom sämre. Det är ju inte en slump att han är med i triple gold club, om man säger så. Zetterberg är verkligen en man av de stora matcherna.
Lägg sedan till skridskoåkning så vacker att man nästan blir tårögd, och ett sjukt mäktigt slutspelsskägg, så har ni niondeplatsen på listan spikad.
11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
Henrik Zetterberg är Sveriges bästa ishockeyspelare just nu. Sedin, Bäckström, vad de nu heter, kan dra åt skogen. Visst är de bra, men Zetterberg har något mer. När såväl Sedinarna som Bäckström spelar i lag med enorm offensiv slagsida, och på köpet spelar i lagens mest offensiva kedjor, spelar Henrik Zetterberg i ett Red Wings som är lika bra framåt som bakåt. Och vad som skiljer honom från Bäckis och Sedinarna, är att han tar ett defensivt jobb som de inte ens är i närheten av. Sätt Zäta bredvid Ovechkin i Bäckströms roll och jag är övertygad om att han skulle nå över 100 poäng direkt. Se själva så förstår ni vad jag menar
Men Zetterberg verkar leva efter den gamla devisen offense win games, defense win championships. Han gör det defensiva arbetet bättre än de flesta andra i ligan. Trots att han har potential att år in och år ut ligga i toppen av poängligan. Det är respekt. Och det finns bevis på att han lyckas med det han gör också. 2008 vann han Conn Smythe Trophy som mest värdefulla spelare i slutspelet efter att totalt ha raderat ut såväl Crosby som Malkin från finalserien. Och samma sak gjorde han 2009. Det spelade ingen roll vem han mötte, han gav dem inte en millimeter. Det hela gjorde Crosby minst sagt frustrerad.
Och Malkin blev ju inte mindre irriterad, om man säger så.
Bara att kunna få Sidney Crosby sådär irriterad gör ju någon till en liten hjälte i min bok. Att han sedan sätter laget före jaget alla dagar i veckan gör ju inte direkt honom sämre. Det är ju inte en slump att han är med i triple gold club, om man säger så. Zetterberg är verkligen en man av de stora matcherna.
Lägg sedan till skridskoåkning så vacker att man nästan blir tårögd, och ett sjukt mäktigt slutspelsskägg, så har ni niondeplatsen på listan spikad.
"You have to credit Hank for that. He brings it both ways every game. The way he's committed to the defensive end can frustrate you; I know from having played against him in the past. It's tough. If he was ever given the green light to be an offensive player, he'd have 120 points a year." - Todd Bertuzzi om Henrik Zetterberg.
Åbondes topp 11 innan '11 - del 2
När jag sitter hemma hos Fia i min ensamhet känner jag att det är dags att publicera den andra delen i min topplista. Plats nummer tio går till en gentleman som trots en tveksam avslutning på karriären, för alltid kommer att räknas som en av de största.
Zinedine Zidane har gjort alldeles för många bra mål för att det ska vara möjligt att visa upp ens en bråkdel av dem i ett enda blogginlägg. Men minns att han chippade in en straff via ribban i en VM-final. Minns att han, trots avsaknad av lika lysande teknik som t.ex. Messi och Ronaldinho kunde finta upp vilken försvarare som helst upp till korvkön, och innan försvararen hade förstått vad som hände hade han redan fått en korv med allt på, trots att han egentligen avskydde senap. Så bra var han.
Zidane var dessutom, tillsammans med den riktiga Ronaldo, min första riktiga idol som liten. Efter VM-finalen 1998, som han på egen hand avgjorde med två nickar, sprang jag omkring på gården i Finland och lekte att jag var Zidane med min plastboll. Noteras bör även att han innan matchen blev tillfrågad om han hade några svagheter, och på det svarade...
"Jag kan inte nicka..."
Riktigt många legender i Frankrike där. Den där matchen är för övrigt den första fotbollsmatchen jag har några egentliga minnen från. Det enda fotbollsminnet jag har innan är någon vag bild av att Brian Laudrup gör mål mot Brasilien i samma VM, och kör sin berömda glida på sidan målgest.
Bara de här två klippen skulle ju göra honom värdig på en sån här lista. Att han dessutom under hela sin karriär, bortsett från ett ögonblick en julidag 2006, uppträdde som en riktig gentleman, och visade sporten från sin främsta sida, gör att han är spikad på min topp 11 lista.
11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
10. Zinedine Zidane
Odiskutabelt en av de främsta fotbollsspelarna genom alla tider. Och dessutom, precis som många av de andra stora, och liksom Alexei Kovalev, en riktig artist. Han fick de svåra passningarna att verka som något som vem som helst hade kunnat göra på sin bakgård. En volley i axelhöjd? Inga problem, bara att smäcka dit den i krysset. Vad sa du? Att det var Champions League-final? Sköt han den med fel fot dessutom? Och det såg fortfarande lika enkelt ut? Visst är det så. Det är inte enkelt. Det är Zidane.
Zinedine Zidane har gjort alldeles för många bra mål för att det ska vara möjligt att visa upp ens en bråkdel av dem i ett enda blogginlägg. Men minns att han chippade in en straff via ribban i en VM-final. Minns att han, trots avsaknad av lika lysande teknik som t.ex. Messi och Ronaldinho kunde finta upp vilken försvarare som helst upp till korvkön, och innan försvararen hade förstått vad som hände hade han redan fått en korv med allt på, trots att han egentligen avskydde senap. Så bra var han.
Zidane var dessutom, tillsammans med den riktiga Ronaldo, min första riktiga idol som liten. Efter VM-finalen 1998, som han på egen hand avgjorde med två nickar, sprang jag omkring på gården i Finland och lekte att jag var Zidane med min plastboll. Noteras bör även att han innan matchen blev tillfrågad om han hade några svagheter, och på det svarade...
"Jag kan inte nicka..."
Riktigt många legender i Frankrike där. Den där matchen är för övrigt den första fotbollsmatchen jag har några egentliga minnen från. Det enda fotbollsminnet jag har innan är någon vag bild av att Brian Laudrup gör mål mot Brasilien i samma VM, och kör sin berömda glida på sidan målgest.
Bara de här två klippen skulle ju göra honom värdig på en sån här lista. Att han dessutom under hela sin karriär, bortsett från ett ögonblick en julidag 2006, uppträdde som en riktig gentleman, och visade sporten från sin främsta sida, gör att han är spikad på min topp 11 lista.
Åbondes topp 11 innan '11 - del 8
Känner att det har gått lite för länge sen listan har uppdaterats nu, så slänger in ett inlägg här istället för att plugga. Fyra på listan är min kandidat till Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna, och en idrottare som för alltid kommer att vara en förebild för mig.
11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
6. Aaron Rodgers
5. Björn Ferry
4. Peter Forsberg
Ingen sommar utan reggae sjunger ju Markoolio, och på samma sätt skulle jag kunna sjunga ingen vinter utan comebackförsök för Foppa.
Men vad gör väl det. Precis på samma sätt som reggae förgyller sommaren, så vill i alla fall jag ha ett nytt comebackförsök av Foppa varje vinter. Det gör mig helt enkelt glad. Att Peter Forsberg skulle behöva lägga av tack vare en skadad fot, är inte okej i mina ögon. Peter Forsberg, en av mina idoler som liten, ska lägga av på sina villkor, när han vill. Och inte för att folk börjar tröttna på att läsa om honom.
Så.
Då var vi väl klara med det. Nu till det roliga. Anledningen till att jag gillar Peter Forsberg är att han har allt. Precis allting. Han kan dribbla av vem som helst, när som helst, och han kan sänka vem som helst med en stenhård tackling. Dessutom är han en sjuk vinnarskalle, vilket är något som jag håller högt. Det märks både i hans spel, och utanför planen. För vem kan väl glömma ett klassiskt klipp som detta(med ett litet extra reportage på köpet)?
Peter Forsberg har vunnit allt som går att vinna (förutom ett sketet SM-guld), säkerligen till stor del tack vare den enorma vinnarskallen han besitter. En sån vinnarskalle, i kombination med sylvassa egenskaper, kunde många gånger under toppen av hans karriär göra honom närmast ostoppbar. Jag minns (med viss bitterhet) hur Foppa tog pucken bakom eget mål i VM-kvartsfinalen mot Finland 2003, för att sedan trampa upp pucken i anfallszon, runt målet innan han slog en perfekt passning som ledde till 5-5. Helt otroligt.
Peter Forsberg är definitivt en av de bästa spelarna som någonsin har spelat i NHL. Det faktum att han gjorde så många poäng som han gjorde, under den eran i NHL:s historia då det gjordes minst mål per match, är helt otroligt. Om man ska bortse från statistiken helt och hållet, och bara se på spelares förmåga, så vill jag definitivt påstå att Peter Forsberg är en av de bästa ishockeyspelarna genom tiderna. Tyvärr för Peters statistik spelade han under den eran när målvakterna fick ha hur stora skydd som helst, samtidigt som backarna fick göra nästan vad som helst för att stoppa en forward. Men hans förmåga finns det inga tvivel alls om. Kolla bara. Passningarna, skotten, skridskoåkningen, finterna, de defensiva tacklingarna, de offensiva tacklingarna... äh förresten, kolla bara allting. Slurp.
Om ni läser det här utan att ha kollat på filmen först, har ni gjort fel. Ni missar en legend in action. Gör om, gör rätt.
Tack.
Åbondes topp 11 innan '11
Det är alltså namnet på listan över mina elva favoritidrottare, som ska läggas upp på bloggen under den sista månaden innan 2011 börjar (därav namnet för er sinnessvaga). Det var egentligen meningen att bli en topp tio, men det fanns helt enkelt inte möjlighet att peta någon av de elva jag nu har på min lista. Så here we go.
Det här var alltså mannen som jag inte under några omständigheter kunde tänka mig att peta från min lista. Alexei Kovalev. Varför? Han är L'Artiste.
Han är en riktig artist, ända ut i fingerspetsarna. Som en sann artist är hans arbetsmoral sådär. Många kvällar glider han bara omkring utan att egentligen uträtta något. Sen helt plötsligt slår blixten ner, eller det är vad målvakten tror har hänt när Alex har smällt upp sin patenterade handledare i första krysset. När han spelar på topp tillhör han definitivt de fem bästa hockeyspelarna i världen, idiotförklara mig om ni vill, det är min åsikt. För när han verkligen vill, då gör han saker som dessa. Ren magi.
Om ni nu orkade kolla på filmen, vilket jag verkligen hoppas, då det är en fantastiskt bra film, så såg ni att Alexei Kovalev är en mästare på att få världens svåraste sport att verka som världens enklaste. Vadå åka skridskor och hålla koll på en puck med en klubba samtidigt som du riskerar att bli skickad i en ambulans av Al MacInnis? Nä, Kovalev petar pucken mellan benen på MacInnis och åker runt honom, för att sedan smälla upp ett handledsskott. Vart? Första krysset. Som alltid.
Med vad som verkar vara noll ansträngning gör han de mest fantastiska saker. Som när han vänder in och ut på Zdeno Chara och sen bara sätter pucken i bortre. Svårt? Nä. Inte om man är L'Artiste.
Att han dessutom avgjorde match 2 mot Bruins 2008 i övertid, ett mål som är ett av mina bästa sportminnen, hur konstigt det än må låta, gör att det är omöjligt att peta honom från min topplista.
Kovalev fires... SCORES! Kovalev has won the game, on that BULLET SHOT!
Ingen är som L'Artiste.
11. Alexei Kovalev
Det här var alltså mannen som jag inte under några omständigheter kunde tänka mig att peta från min lista. Alexei Kovalev. Varför? Han är L'Artiste.
Han är en riktig artist, ända ut i fingerspetsarna. Som en sann artist är hans arbetsmoral sådär. Många kvällar glider han bara omkring utan att egentligen uträtta något. Sen helt plötsligt slår blixten ner, eller det är vad målvakten tror har hänt när Alex har smällt upp sin patenterade handledare i första krysset. När han spelar på topp tillhör han definitivt de fem bästa hockeyspelarna i världen, idiotförklara mig om ni vill, det är min åsikt. För när han verkligen vill, då gör han saker som dessa. Ren magi.
Om ni nu orkade kolla på filmen, vilket jag verkligen hoppas, då det är en fantastiskt bra film, så såg ni att Alexei Kovalev är en mästare på att få världens svåraste sport att verka som världens enklaste. Vadå åka skridskor och hålla koll på en puck med en klubba samtidigt som du riskerar att bli skickad i en ambulans av Al MacInnis? Nä, Kovalev petar pucken mellan benen på MacInnis och åker runt honom, för att sedan smälla upp ett handledsskott. Vart? Första krysset. Som alltid.
Med vad som verkar vara noll ansträngning gör han de mest fantastiska saker. Som när han vänder in och ut på Zdeno Chara och sen bara sätter pucken i bortre. Svårt? Nä. Inte om man är L'Artiste.
Att han dessutom avgjorde match 2 mot Bruins 2008 i övertid, ett mål som är ett av mina bästa sportminnen, hur konstigt det än må låta, gör att det är omöjligt att peta honom från min topplista.
Kovalev fires... SCORES! Kovalev has won the game, on that BULLET SHOT!
Ingen är som L'Artiste.
