Såhär i min ofrivilliga sömnlöshet tänkte jag att jag kan slänga in ett litet blogginlägg. Och vad skulle vara bättre än att ta upp den tråd jag lämnade öppen i mitt förra inlägg, och till allas förtjusning lovade att återkomma till. Mina tre svenska hockeyspelare jag hatar.

Den första var ju, som tydligt märktes igår, Nils Ekman. Nisse hatar jag, om det inte framgick, för att han tror sig vara en hård spelare, när han i själva verket bara är en feg och ful spelare som aldrig någonsin har stått för det han har gjort. Cheapshots är hans främsta kvalitet, något vi kan se i följande klipp när han väljer att slänga iväg ett par uppercuts mot en motståndare som är involverad i en fight med en annan spelare samtidigt som domaren försöker bryta, när Chris Pronger kommer in med en ilska som bara... ja, faktiskt bara Chris Pronger besitter.



Den andra spelaren (jag tar dom i turordning) är Marcus Nilson. Varför? Han snackar och snackar och snackar och är osympatisk som få. Han snackar helt enkelt som att han vore en världsstjärna, en person som alla borde ha respekt för. Men vad har han egentligen åstadkommit? Absolut ingenting. Ingenting alls. Under hans bästa NHL-säsong lyckades han skrapa ihop en diger summan av 36 poäng, och sammanlagt har han under 521 NHL-matcher lyckats skrapa ihop så lite som 168 poäng. Dessutom har han, såvitt jag vet aldrig vunnit en titel under sin seniorkarriär. That's right, ALDRIG. Hans career highlights på http://eliteprospects.com/player.php?player=728 innehåller ingenting annat än en hop av silver och bronsmedaljer. Men, varför sitter jag egentligen och skriver det här, när Jonathan Hedström säger det lika bra som mig, med mycket färre ord?



Fan har du gjort då, Nilson?

Och den tredje spelaren är ju då Kristian Huselius. Varför? Jag vet inte. Här har jag konstigt nog ingen förklaring. Men även här tycker jag att han ger ett rätt osympatiskt intryck, fast det kanske bara är jag. Att han våldtog en brud tillsammans med Andreas Lilja och Henrik Tallinder stärkte ju inte direkt hans aktier hos mig, även fast det nu inte var någon våldtäkt tydligen. Men det är egentligen ännu värre, eftersom det innebär att han frivilligt delade en brud med två snubbar. Förutom det, var han ständigt hypad som årtusendets supertalang, men inte fan har han lyckats med något egentligen. De senaste åren har han visserligen lyckats peta in rätt mycket poäng i NHL, så kanske är det dags att ompröva mina åsikter. Bara för att fullfölja traditionen, och peka lite på min poäng, så måste jag sätta in en film här också. Om inte annat, kolla på den för att se Peter Jihdes frisyr anno 1996. Den är helt enkelt fantastisk.




Vad ska man säga. Jag kan egentligen skriva hela natten om idrottsmän jag hatar, såsom Brett Favre (retiring, playing, retiring, playing, retiring, playing, we got it now!), Sidney Crosby (or was it Cindy Crybaby?), Cristiano Ronaldo (finns bara en Ronaldo, och han är tjock och föredrar att stå upp), och många fler. Eller för den delen om idrottare jag älskar. Kanske är dags för en serie inlägg. Åbondes topp tio hot's and not's?

För att på ett icke-diskret sätt sätta stopp för nästan-monologen med en just nu otroligt bitter avslutning som pågår i kommentarsfältet på det förra inlägget tänkte jag att jag skulle knacka in ett litet blogginlägg, för att fylla på min ytterst tomma kategori. Men, till skillnad från en annan person på bloggen, så föredrar jag kvalitet före kvantitet, och gillar varken att trycka in tio blogginlägg på rad, eller att skriva tjugo kommentarer i rad på mitt eget inlägg.

För dom som känner mig, så är mina två främsta egenskaper att vara en party-pooper, och att klaga. Det är två egenskaper jag personligen känner mig ganska nöjd över, då det får mig att verka intelligent och överlägsen, med andra ord precis vad jag är. Den andra av dessa två egenskaper, ska nu komma till användning.



Nils Ekman är, som jag har nämnt, en av de tre svenska hockeyspelare som jag avskyr från djupt inne i själen (de två andra är Marcus Nilson och Kristian Huselius, men det kan vi ta vid ett annat tillfälle). Varför är efter det där klippet tydligt. Men nu har han alltså blivit avstängd, i ynka fem matcher. Fem matcher, för att helt medvetet ha försökt slå sönder armarna på en motståndare, som på köpet var helt oskyldig i situationen. Han får dessutom fyra matcher ytterligare lön i böter, men det är oväsentligt när det gäller en kille som har spelat i både NHL och KHL (och varit rätt usel i båda, min anm.). Att medvetet försöka skada någon med full kraft, och när man dessutom använder klubban som tillhygge, ska i mina ögon ge minst 10, upp till 15 matchers avstängning. Men nej, här samlas ihop till "nio" matcher, varav endast fem ska sittas bredvid.

Anledningen till att han fick ett så pass lågt straff var givetvis att praxis sattes i och med att Andreas Pihl smackade upp klubban i ansiktet på en motståndare, och för det endast fick åtta matchers avstängning. Det gav disciplinnämnden en enkel utgång, och givetvis tog man den. Speciellt som det sitter flera Djurgårdare i nämnda styrelse.

Nej, det man borde ha gjort var att sätta ner foten och säga att det här inte är okej. För ärligt talat, som det är nu kan det ju nästan löna sig för en spelare att hugga armen av motståndarnas farligaste spelare, t.ex. i slutspelet. Man är ju ändå tillbaka till nästa serie, om man bara ska sitta fem matcher.

Nisse borde dessutom fått någon eller några matcher extra, med tanke på att det inte är första gången han visar bristande hänsyn mot motståndare.



Nej, en sån åsna kan vi gott vara utan inom hockeyn.

Eftersom jag (Oliver!) har som tradition att klaga på pristagare av såväl Jerringpris som Bragdguld, så tänkte jag nu, när nomineringarna har kommit, att jag ska presentera mitt förslag till hur placeringarna borde fördelas. Men sen, eftersom svenska folket allt som oftast är idioter, lär det ju inte hända.

1. Herrstafettlaget skidor
2. Björn Ferry, skidskytte
3. Henrik Sedin, ishockey
4. Marcus Hellner, skidor
5. Charlotte Kalla, skidor
6. Curlinglaget Anette Norberg
7. Robin Söderling, tennis
8. Anja Pärson, alpint
9. Emma Green, friidrott
10. Herrlandslaget bandy
11. Therese Alshammar, simning
12. Anders Gustafsson, kanot
13. Frida Svensson, rodd


Och motiveringen lyder: Nä så högtidliga ska vi inte vara.  Men Herrstafettlandslaget gjorde ju något som ingen alls trodde var möjligt. Kanske att man skulle kunna gneta sig till en medalj, om alla gjorde sina livs lopp, ungefär. Men man gjorde mer än så. Det guldet är, tillsammans med Ferrys guld, mina mest bestående minnen från OS. Anledningen till att jag rankar stafetten högre, är att det krävdes en perfekt dag från fyra personer, istället för bara en.

Henrik Sedin trea? Oh, yes. Alla dagar i veckan. Hade det inte varit OS-år hade han varit högst upp på listan. Han vann poängligan i NHL. Han utsågs till den mest värdefulla spelaren i NHL. Han var världens bästa hockeyspelare säsongen 2009/2010. Och om någon säger att det bara är för att han spelar med sin bror, så har den fel. Under tiden när Daniel var skadad fortsatte han att ösa in poäng, och snittade under den tiden mer än 1 poäng per match. Det tråkiga här är att eftersom svenska folket verkar ha någon form av affektion för vintersportare/friidrottare, samt kvinnor, så kommer Sedin aldrig att hamna så här högt upp på listan. Idiotiskt.

OS-kungen Hellner fyra, Kalla femma känns som rätt givna positioner, även fast jag tror att vem som helst av topp fem på min lista, minus Sedin, kan vinna priset. Alla som såg curlingfinalen kan nog hålla med om att Anette Norbergs lag ska ligga så pass högt upp på listan, även fast det var en gnutta tur som gav dem guldet så var det ett oerhört skickligt jobb som ledde fram till misstaget.

Många kanske tycker att Söderling ska hamna högre upp, men jag säger egentligen att han inte har gjort något den här säsongen som han inte gjorde förra. Visst, han gick till samma Grand Slam-final i franska öppna, men han förlorade den igen. Visserligen vann han en Masterstävling bara härom veckan, men för att vara ärlig tycker jag att det är något man kan kräva av en världsfyra. Men minst sjua ska han definitivt vara.

Pärson fick ju trots allt endast ett brons, och Emma Green tog bara ett silver, oavsett hur bra deras prestationer var. Och när så många har lyckats så bra som 2010, är det svårt att sätta de två högre än så här. Herrlandslaget i bandy slog visserligen Ryssland i en rysarfinal, och det var väl första gången någonsin de slog Ryssland i Moskva om jag inte minns helt fel. Men ärligt talat, att vinna guld i en sport där det finns två och en halv realistiska guldkandidater, så svårt kan det väl ändå inte vara.

Alshammar känns inkvoterad för att en sån svensk sport som simning inte ska lämnas utanför. Med så många mästerskap kan det omöjligt vara någon större prestation att plocka hem någon medalj då och då.

Och sen de två sista. Är det ens en stark idrottsprestation att komma med i kanot- eller roddlandslaget. Allvarligt talat. Och så är inte Johan Olsson med på listan, som faktiskt var den svensk som kom hem med flest medaljer från Vancouver. Bara hans utbrytning på dubbeljakten borde ju ge honom en topp tio plats i omröstningen

 

Fågel+fisk=mittemellan, skulle nog summera Hammarbys säsong 2010 på ett väldigt bra sätt. Hammarbys säsong var upp och ner, som en berg- och dalbana, eller som valfri annan liknelse som visar att någonting har varit ojämnt. Det hela började på försäsongen. Det väl egentligen enda riktiga nyförvärvet var Tobias Holmqvist från GAIS, en forward som skulle visa sig bli en av dom första Hammarbyarna jag minns som faktiskt blev utbuad när han presenterades eller blev inbytt. Men mer om det sen. Det andra nyförvärvet var Robin Wikman, men i klassisk Bajen-anda var han skadad nästan hela säsongen.

Men men. Det hela började på försäsongen. Tobias Holmqvist, som jag härmed döper till Goofy (av den enkla anledningen att det är så det skulle se ut om man plockade ut Långben från serierna och satte honom på fotbollsplanen) i det här inlägget, spelade riktigt bra. Folk trodde på honom. Han den där Hallenius och Goofy ansågs nog vara likvärdiga, och sågs som ett ganska givet anfallspar.

Borta mot Ängelholm startade säsongen för grönvita kämpar, som ironiskt nog bar gulsvart just den dagen. Tobias, förlåt, Goofy, startade matchen på bänken till en del fans förvåning. Från sin bänkplats kunde Goofys kluckande skratt höras när David Johansson kostade Hammarby ännu en i raden av segrar hans taffliga försvarsspel har sumpat. Ett riktigt självmål och ett försvarsspel så uselt att San Marinos coach hade varit stolt ledde till någonting tragikomiskt som jag, likt Goofy, inte kunde göra något annat än att skratta åt.

Men en förlust borta mot Ängelholm var ingen katastrof, hette det. Ängelholm är ett bra lag, och en svår premiär. Bajen skulle fixa det här ändå. Goofy tänkte väl samma sak, men tyckte att han borde få chansen att spela. Han hängde ju trots allt några påsar på försäsongen. Det är väl samma spel under säsongen?

Det visade sig att det inte var så enkelt för Goofy. Efter ett tiotal matcher, och några få inhopp, hade Hammarby lyckats skrapa ihop ungefär lika många segrar som förluster. För Goofy, å andra sidan, gick det tyngre. Eftersom han, med gigantiska fötter och med obefintliga muskler på benen, givetvis varken kunde ta mot bollen, driva den framåt, passa den, eller skjuta, så hade ju fansen såklart börjat tvivla på hans kapacitet. Efter en match när han så äntligen fick starta, och var så usel att publiken efter tjugo minuter började ropa efter Castro, var råttet mågat, som Per Ledin hade sagt. Goofy var nu nästan lika illa omtyckt på Söderstadion som en nykterist blir på en bar, och han gjorde ju inget för att förbättra det. En snabb statistikkoll visar att det dröjde till den 27 juli innan han lyckades snubbla in en boll, och bollen studsade då upp till honom cirka en meter från målet.

Vid den tiden när Goofy äntligen lyckades hitta nätet, var Bajens toppkänning i det närmaste borta. Den sista chansen man egentligen hade att haka på i toppen var bortamatchen mot Peking den 9 augusti. Men självklart, klassisk Bajenanda så var man som sämst när det gällde som mest. På hela matchen skapade vi en målchans, och när Norrköping fick en billig straff med sig i början fanns det inte så mycket mer att göra än att plocka ihop grejerna, och börja tänka på nästa säsong.

Fast pressen nu i det närmaste var borta, fortsatte Goofy med sin kroniska underprestation. Och när jag tänker på det, är det ju faktiskt så att kronisk underprestation innebär att man är direkt dålig. Trots det fortsatte råtta.. förlåt, Michael Borgqvist att byta in spelgeniet Goofy på topp. Det enda som kunde förändra det var ett tränarbyte.

Och tack gode Gud, visst kom det ett tränarbyte. Råtta.. förlåt, Borgqvist fick packa sin väska och springa ner i kloakerna igen, och in kom Roger Franzén. Till skillnad från råtta... förlåt, Borgqvist, förstod sig Franzén på fotboll. Det var dock ett tråkigt faktum för vår käre Goofy, eftersom han sedan dess har legat bakom dom där äckliga korvarna som ingen vill röra i frysboxen, och han tvingades från bänken se hur hoppet för Hammarby definitivt släcktes. Och visst kunde vi se ett skadeglatt, väldigt tandlöst leende från vår gode vän Goofy då. Jag menar, han satt ju på bänken. En stjärna som Goofy? Nä, inte kan väl han sitta på bänken.

Fast på bänken satt han som tur var även mot Kalmar i cupsemin, en cupsemi som ironiskt nog inte hade varit om det inte var för Goofy. Goofy hängde två mål, ett av målen var det avgörande målet i förlängningen mot Värmdö (!) i första omgången för Hammarby. Ironiskt, men även en tondöv höna kan ta en ren ton, eller hur var det nu. Med så stora skor är det ju faktiskt fysiskt omöjligt att inte förr eller senare bli träffad av bollen så att den studsar in i målet.

Även i cupfinalen satt vår vän Goofy fast på bänken, och när alla spelare som ställde sig upp för att värma upp fick applåder första gången de sprang förbi läktaren där jag stod, blev Goofy till sin egen snopenhet utan. Och det var inte mer än rätt. Även fast den dåliga säsongen absolut inte bara var Goofys fel, så var det han som personifierade det totala misslyckande som var hela säsongen. Till nästa säsong vill jag se Goofy någon helt annanstans än i en grönvit tröja. Om inte för hans helt uteblivna kvaliteter, för att han för alltid kommer att påminna om den totalt usla säsongen 2010. Skulle kunna tänka mig att se honom i Öis, då deras rödblå färger skulle passa Goofy perfekt.

Efter en start på bloggen som har handlat om snoppgluttande skogshuggare, och järngrepp om bollar, så finns det väl bara ett sätt att börja mitt skrivande här på bloggen med.

Penis.

Skönt. Nu när alla formaliteter är avklarade kan jag väl berätta vem jag är som skriver. Mitt namn är Oliver, och jag är en usel bloggare på alla sätt och vis. Jag skriver ointressanta saker, och jag skriver alldeles för sällan. Med andra ord är jag som precis alla andra som bloggar. Och, eftersom folk uppenbarligen tycker att det är intressant att läsa bloggar, så är ointressant och dålig på att uppdatera antagligen bra egenskaper i den bloggvärld som vi nu satsar på att erövra.

Så efter sån här bra marknadsföring finns det bara en sak för er alla att göra. Lägg till ankapaplanka.blogg.se (fantastiskt bra namn för övrigt) som bokmärke. Eller ännu bättre, sätt den som startsida. För snart kommer den här bloggen vara fylld med ointressanta inlägg om ointressanta saker. En perfekt blogg med andra ord, och ni kommer att vilja läsa den det första ni gör på dagen, och det sista ni gör på kvällen.

Väl mött!