Att Finland sen länge har varit mitt landslag när det gäller hockey har aldrig varit någon hemlighet. Jag hade ett extremt nära band med min morfar, och i slutändan var det nog ändå hans förtjänst att jag blev ett litet finskt hockeylejon. Mitt finska medborgarskap gjorde det på något sätt legitimt att hålla på Finland dessutom, och jag ifrågasatte egentligen aldrig varför jag gjorde det. Så var det bara, och så skulle det vara.

Så när Finland avancerade till final i 2004 års version av World Cup of Hockey, var det förstås stort, nästan omätbart stort här hemma. Svenskarna hade floppat och åkt ut med dunder och brak mot Tjeckien redan i kvartsfinalen, vilket skapade en liten skadeglädje. När sedan Finland skrällde mot USA och berövade Nordamerika på sin drömfinal, blev det hela enormt stort i min familj. Dagliga hockeysamtal kom från andra sidan Östersjön, från morfar som i hela sitt liv bara fått se Finland vinna ett ynka VM-guld. Nu fanns det äntligen en chans att vinna något större. Finland spelade, såhär i efterhand, den bästa hockeyn jag någonsin sett ett finskt landslag spela. Inför finalen fanns det faktiskt hopp, trots att hela turneringens upplägg var som gjort för att Kanada skulle ta guldet.

Att matchen gick mitt i en skolvecka var inte heller någonting som skulle stoppa mig. Vid 01.00 kom pappa in och väckte mig, och jag förflyttade mig till den redan bäddade soffan. Visst var jag trött, men så fort pucken släpptes var allt det som bortblåst. Att vinna skulle göra mig, min pappa och min morfar så glada, att det just då var allt som gällde. Rätt stor insikt av en tolvåring, om jag får säga mitt.

Matchen i sig minns jag inte jättemycket av. Kanada gjorde ett tidigt mål i varje period, och Finland lyckades kvittera de två första gångerna, bl.a. genom ett fantastiskt mål av Tuomo Ruutu som betydde 2-2 i slutet av andra perioden.  Men, Kanada gjorde som sagt ytterligare ett mål, tidigt i tredje, som kom att bli matchavgörande. Och som så många gånger förut slutade det med en seger för Kanada. Bittert.



Varför jag minns matchen?
Egentligen lite oklart. För en tolvåring som ännu inte upptäckt storheten i ishockey med nordamerikanska regler och rink så borde egentligen inte World Cup varit större än vilket annat världsmästerskap som helst, snarare tvärtom. Jag tror egentligen det hela hade och göra med att det var så otroligt stort för min pappa och min morfar, att det smittade av sig på mig. Jag har alltid tyckt om min morfar väldigt mycket, så att ha kontakt med honom varenda dag under en tid där var riktigt härligt för mig. Och det gjorde mig givetvis extremt intresserad av just den här matchen, även om jag hade följt turneringen innan. Och att han tidigare hade gjort mig till ett lejon skadade ju inte heller.

Vilket som är mitt lag idag är rätt oklart även för mig själv, förvirringen är stor då jag följer landslagshockey med ett relativt stort ointresse. Man skulle kunna säga att jag har två lag, men närmare sanningen ligger nog att jag inte har något. Men just där, och just då, var jag finsk - från topp till tå. 


Och jag var extremt stolt över det.