Tio matcher jag aldrig kommer glömma - plats 7
7.
28 april 2010
Kvartsfinal i Eastern Conference, match 7
Montreal Canadiens - Washington Capitals 2-1
28 april 2010
Kvartsfinal i Eastern Conference, match 7
Montreal Canadiens - Washington Capitals 2-1
Den första stora segern man upplever med var och ett av sina favoritlag är något som man aldrig kommer att glömma. Oavsett vilken sport det må vara, eller om det är klubb- eller landslag. Min första stora seger som Canadiens-fan var i en sketen kvartsfinalserie. Det, trots att Canadiens är den mest vinstrika klubben i NHL: s historia.
Så länge Montreal Canadiens har varit mitt favoritlag, har man nått väldigt mediokra resultat. Visst har man vunnit någon slutspelsserie här, och någon där, men ofta har man faktiskt gått in i slutspel som någon form av favoriter. När man slog ut Boston Bruins med 4-3 i matcher 2008 var det visserligen en minnesvärd serie, men man var förstaseedade i den östra konferensen. Att i semifinal åka ut mot Flyers med 4-1 i matcher gjorde därför att säsongen inte var något annat än en stor besvikelse.
Men år 2010 var utgångsläget annorlunda. Inte förrän sista matchen säkrade man en slutspelsplats, och man gick in som åttonde och sista lag i slutspelet. Motståndare i kvartsfinalen var konferensens vinnare Washington Capitals, även storfavorit till att ta hem hela Stanley Cup. Canadiens skulle inte ha en chans.
Men det fanns en man som ville något annat - Jaroslav Halak.
Canadiens målvakt var en vägg de tre sista matcherna i serien. Canadiens låg alltså under med 1-3 i matcher, och behövde alltså vinna tre matcher i rad mot ligans kanske bästa lag. I match fem gick han ut lite lugnt, och räddade 37 av 38 skott i en 2-1 seger för Montreal. I match sex var han rent överjävlig, när han stoppade 53 av 54 skott som ligans målrikaste lag skickade iväg mot honom.
Och så var det då match 7.
Den där förbannade, extremt otäcka match 7. Canadiens hade ju på något konstigt sätt lyckats gneta till sig tre segrar i serien. Men inte fan skulle man väl kunna vinna den här matchen. Som lag var man ju mycket sämre.
Men på målvaktssidan var man fortfarande överlägsna.
Även fast Halak bara räddade 42 av 43 skott den här matchen, var det nog hans bästa i hela serien. Han stoppade skott med plocken, stöten, benskydden och huvudet. Han tog skotten ståendes, knäståendes, liggandes, och till och med sittandes. Det fanns inget sätt att överlista honom på, tycktes det.
Så länge Montreal Canadiens har varit mitt favoritlag, har man nått väldigt mediokra resultat. Visst har man vunnit någon slutspelsserie här, och någon där, men ofta har man faktiskt gått in i slutspel som någon form av favoriter. När man slog ut Boston Bruins med 4-3 i matcher 2008 var det visserligen en minnesvärd serie, men man var förstaseedade i den östra konferensen. Att i semifinal åka ut mot Flyers med 4-1 i matcher gjorde därför att säsongen inte var något annat än en stor besvikelse.
Men år 2010 var utgångsläget annorlunda. Inte förrän sista matchen säkrade man en slutspelsplats, och man gick in som åttonde och sista lag i slutspelet. Motståndare i kvartsfinalen var konferensens vinnare Washington Capitals, även storfavorit till att ta hem hela Stanley Cup. Canadiens skulle inte ha en chans.
Men det fanns en man som ville något annat - Jaroslav Halak.
Canadiens målvakt var en vägg de tre sista matcherna i serien. Canadiens låg alltså under med 1-3 i matcher, och behövde alltså vinna tre matcher i rad mot ligans kanske bästa lag. I match fem gick han ut lite lugnt, och räddade 37 av 38 skott i en 2-1 seger för Montreal. I match sex var han rent överjävlig, när han stoppade 53 av 54 skott som ligans målrikaste lag skickade iväg mot honom.
Och så var det då match 7.
Den där förbannade, extremt otäcka match 7. Canadiens hade ju på något konstigt sätt lyckats gneta till sig tre segrar i serien. Men inte fan skulle man väl kunna vinna den här matchen. Som lag var man ju mycket sämre.
Men på målvaktssidan var man fortfarande överlägsna.
Även fast Halak bara räddade 42 av 43 skott den här matchen, var det nog hans bästa i hela serien. Han stoppade skott med plocken, stöten, benskydden och huvudet. Han tog skotten ståendes, knäståendes, liggandes, och till och med sittandes. Det fanns inget sätt att överlista honom på, tycktes det.
Canadiens lyckades, oförklarligt nog, snubbla in två puckar i matchen. Och med bara ett par minuter kvar tycktes det oundvikligt att Halak skulle sno åt sig ännu en seger åt de rödblå invånarna i Quebec. Men, ett slumpmål överlistade Halak, och nerverna skulle såklart spela en roll även i denna match. Halak tvingades göra ett par kvalificerade räddningar till, innan saken var klar. På tavlan stod det Capitals 1 Canadiens 2, och Canadiens var vidare, även fast det inte fanns någon tvekan om vilket lag som var det bättre.
Halak vann en hel serie till Canadiens, och hade under de tre sista matcherna en räddningsprocent på 97,7 procent, och GAA (insläppta mål per match) på 1.00. Mot NHL: s bästa offensiva lag. Det tål att upprepas.
Ända sen jag var liten har jag haft en ständig kärlek för underdogs. Det ligger nog i min natur att hålla på laget som ingen tror på. Men sällan tidigare har jag sett en så stor underdog vinna en serie av matcher på ett sånt sätt som Canadiens gjorde, med stenhård disciplin och ett målvaktsspel bättre än jag någonsin sett tidigare.
Såna underdogs är helt fantastiska.
Och på köpet var de den här gången mina alldeles egna, älskade underdogs.
Tio matcher jag aldrig kommer glömma - plats 8
8
21 oktober 2007
Brasiliens Grand Prix
Kimi Räikkönen blir världsmästare i Formel 1
21 oktober 2007
Brasiliens Grand Prix
Kimi Räikkönen blir världsmästare i Formel 1
Formel 1 är en fantastisk sport.
Men jag tyckte inte alltid det.
Om ni har läst plats tio på min lista, har ni förstått att min morfar hade ett stort inflytande på mig när jag var liten. Speciellt när det gäller sport. Även fast pappa många gånger försökt få mig att kolla på Formel 1, var det nog det faktum att min morfar tyckte om det som gjorde att jag sist och slutligen fastnade för det. Jag gav det chans på chans, innan jag till sist var fast. Mika Häkkinens två VM-titlar vet jag båda två att jag såg, men det är knappast ett starkt minne för mig, då jag vid de båda tillfällena var sju respektive åtta år gammal. Först ett par år senare blev det till ett verkligt intresse, och jag satt plikttroget och följde Häkkinens, och senare Räikkönens framfart på banorna varannan söndag.
Min morfar sa tidigt att Kimi Räikkönen skulle bli världsmästare en dag, och även fast det till en början var otroligt osannolikt stod han alltid stenhårt fast vid det. Om han följde Häkkinen mest för att han var finne, var Kimi hans man. Jag minns med fasa hur ledsen han blev när Räikkönen var på väg mot sitt livs första seger, på Magny-Cours i Frankrike, endast för att med dryga fem varv kvar köra på en oljefläck och se segern - som allt för ofta tidigare hänt för Häkkinen - glida ur händerna och landa hos Schumacher istället.
Men 2007 var det så dags. Schumacher hade lagt av, och Kimi Räikkönen fick ta över hans styrning i Ferrari - motorsportens Barcelona. Säsongen började sådär, men allt eftersom tiden gick började Kimi hämta ikapp mer och mer poäng. Och när Lewis Hamilton i säsongens näst sista lopp kraschade i infarten till depån, fanns det en teoretisk chans att Räikkönen skulle bli världsmästare. Men det krävdes en seger, och Hamilton fick som bäst komma sexa i loppet. Efter kvalet såg det mycket osannolikt ut, med Hamilton i andra startrutan, en plats före allas vår Kimi.
Men jag tyckte inte alltid det.
Om ni har läst plats tio på min lista, har ni förstått att min morfar hade ett stort inflytande på mig när jag var liten. Speciellt när det gäller sport. Även fast pappa många gånger försökt få mig att kolla på Formel 1, var det nog det faktum att min morfar tyckte om det som gjorde att jag sist och slutligen fastnade för det. Jag gav det chans på chans, innan jag till sist var fast. Mika Häkkinens två VM-titlar vet jag båda två att jag såg, men det är knappast ett starkt minne för mig, då jag vid de båda tillfällena var sju respektive åtta år gammal. Först ett par år senare blev det till ett verkligt intresse, och jag satt plikttroget och följde Häkkinens, och senare Räikkönens framfart på banorna varannan söndag.
Min morfar sa tidigt att Kimi Räikkönen skulle bli världsmästare en dag, och även fast det till en början var otroligt osannolikt stod han alltid stenhårt fast vid det. Om han följde Häkkinen mest för att han var finne, var Kimi hans man. Jag minns med fasa hur ledsen han blev när Räikkönen var på väg mot sitt livs första seger, på Magny-Cours i Frankrike, endast för att med dryga fem varv kvar köra på en oljefläck och se segern - som allt för ofta tidigare hänt för Häkkinen - glida ur händerna och landa hos Schumacher istället.
Men 2007 var det så dags. Schumacher hade lagt av, och Kimi Räikkönen fick ta över hans styrning i Ferrari - motorsportens Barcelona. Säsongen började sådär, men allt eftersom tiden gick började Kimi hämta ikapp mer och mer poäng. Och när Lewis Hamilton i säsongens näst sista lopp kraschade i infarten till depån, fanns det en teoretisk chans att Räikkönen skulle bli världsmästare. Men det krävdes en seger, och Hamilton fick som bäst komma sexa i loppet. Efter kvalet såg det mycket osannolikt ut, med Hamilton i andra startrutan, en plats före allas vår Kimi.
Men Kimi tar Hamiltons placering i starten, och det dröjer inte länge innan Hamilton drabbas av problem. Något har hänt med växellådan tror man, och bilen står praktiskt taget stilla i 20 sekunder. Från 18:e plats måste Hamilton nu ta ikapp 13 positioner för att bli världsmästare.
Kimi tar - såklart - ganska fort över ledningen i loppet, då hans teamkamrat Felipe Massa är den som leder tävlingen. Det hela blir till en kamp mot klockan (varven) för Lewis Hamilton; ska han hinna ta ikapp de positioner som behövs för att bli världsmästare?
Med ett varv kvar ligger han sjua. Han behöver alltså ta två positioner till för att bli världsmästare. Räikkönen går i mål, men framför Hamilton pågår en kamp om femteplatsen i loppet. Kör bilarna ihop så kommer Hamilton gå om och vinna titeln.
Gissa om hjärtat satt i halsgropen när man ser ett omkörningsförsök i sista kurvan?
Men det hela löser sig, och när Robert Kubica går i mål på den av Hamilton hett eftertraktade femteplatsen är Kimi Räikkönen, från det lilla landet Finland, Världsmästare i Formel 1. Stort.
Sekunder efter att loppet är avgjort ringer det, som väntat, i telefonen. Det var ett självklart samtal, klart min morfar skulle ringa direkt när Kimi Räikkönen hade säkrat en VM-titel. Men det fanns en liten, men ack så viktig avvikelse från det.
Min morfar dog ett par månader innan loppet. Det var alltså inte han som ringde, även fast jag ville tro det.
Ändå tänker jag alltid på honom, när jag tänker på Kimis VM-titel. Och det är helt och hållet hans förtjänst att jag minns den.
Tio matcher jag aldrig kommer glömma - plats 9
9
2 juni 2008
Stanley Cup-final, match 5
Detroit Red Wings-Pittsburgh Penguins 3-4 (3OT)
Stanley Cup-final, match 5
Detroit Red Wings-Pittsburgh Penguins 3-4 (3OT)
Jag hatar er. Allihop.
Jag har aldrig någonsin varit så trött och så bitter på samma gång, som den 3 juni 2008. Och inte en enda av mina vänner var snälla mot mig. Alla höll på och jävlades, inte en enda av er tyckte synd om mig. Det hela slutade med att jag straffade Emil med ett slag för varje gång en person gjorde något jobbigt mot mig, vilket i efterhand troligtvis bara var kontraproduktivt.
Nu tror ni säkert att jag är extremt korkad som berättar detta. Men - tro det eller ej - det finns faktiskt en poäng med det här. Natten till den 3 juni 2008 spelades en av de mest minnesvärda hockeymatcher jag någonsin har sett. Inte för att den var bra, utan för att den ledde till att jag låg vaken till halv sju på morgonen, innan en efterföljande skoldag.
Pittsburgh Penguins gästade Detroit Red Wings i Joe Louis Arena, spelplatsen för den femte Stanley Cup-finalen i bäst av sju. Detroit hade chansen att avgöra, och som NHL-nörd fanns det inte en chans att jag inte skulle se matchen live. Jag var sådär lagom spänd innan matchen, så att sova innan var inte att tänka på. Säkert nedbäddad i min säng bevittnade jag en hockeymatch, som jag minns som rejält spännande. Ett par riktigt snygga mål och riktigt heta känslor, som sig bör när Lord Stanleys pokal står på spel. Och inte minst, ett fantastiskt målvaktsspel som skapade en spänning och intensitet i matchen som jag knappt upplevt tidigare.
Vid full tid står det 3-3, och förlängning väntar. Att sova är inte på tal. Gör Detroit nästa mål är de mästare. Och det går ju bara inte att missa. Men tiden den går. Och den går. Sen går den lite till. Innan jag vet ordet av ligger jag och väntar på den sjätte perioden i matchen, när jag får oväntat besök av min mamma i mitt rum. Hon har precis gått upp för att gå till jobbet, och inte helt oväntat finner hon mitt beslut att kolla på hockeyn helt idiotiskt.
Som ni ser på highlightsen avgjorde Pittsburgh genom Petr Sykora, och sällan har jag känt mig så uppgiven. Dels en kvittering med en halv minut kvar av ordinarie tid, och sen ett avgörande - av fel lag - klockan halv sju på morgonen. Om ni tror att det var lätt att sova kan jag ju säga att ni har fel. Ungefär en timme tror jag att jag sov den natten, endast för att mötas av skadeglada människor i skolan.
Match sex spelades två dagar senare, vilket, som av ett sammanträffande, var natten efter vår bal. Att vara vaken och kolla var det den här gången absolut inte tal om, jag var fortfarande utmattad från den förra matchen. Men, eftersom vi hade en rejäl sovmorgon, gick jag upp och kollade den inspelade matchen på morgonen. Sist och slutligen bärgade Detroit titeln.
Slutet gott, allting gott, och även fast jag två nätter efter mitt livs nattmangling fortfarande var helt slut visste jag att jag skulle minnas match 5 i resten av mitt liv.
Jag har aldrig någonsin varit så trött och så bitter på samma gång, som den 3 juni 2008. Och inte en enda av mina vänner var snälla mot mig. Alla höll på och jävlades, inte en enda av er tyckte synd om mig. Det hela slutade med att jag straffade Emil med ett slag för varje gång en person gjorde något jobbigt mot mig, vilket i efterhand troligtvis bara var kontraproduktivt.
Nu tror ni säkert att jag är extremt korkad som berättar detta. Men - tro det eller ej - det finns faktiskt en poäng med det här. Natten till den 3 juni 2008 spelades en av de mest minnesvärda hockeymatcher jag någonsin har sett. Inte för att den var bra, utan för att den ledde till att jag låg vaken till halv sju på morgonen, innan en efterföljande skoldag.
Pittsburgh Penguins gästade Detroit Red Wings i Joe Louis Arena, spelplatsen för den femte Stanley Cup-finalen i bäst av sju. Detroit hade chansen att avgöra, och som NHL-nörd fanns det inte en chans att jag inte skulle se matchen live. Jag var sådär lagom spänd innan matchen, så att sova innan var inte att tänka på. Säkert nedbäddad i min säng bevittnade jag en hockeymatch, som jag minns som rejält spännande. Ett par riktigt snygga mål och riktigt heta känslor, som sig bör när Lord Stanleys pokal står på spel. Och inte minst, ett fantastiskt målvaktsspel som skapade en spänning och intensitet i matchen som jag knappt upplevt tidigare.
Vid full tid står det 3-3, och förlängning väntar. Att sova är inte på tal. Gör Detroit nästa mål är de mästare. Och det går ju bara inte att missa. Men tiden den går. Och den går. Sen går den lite till. Innan jag vet ordet av ligger jag och väntar på den sjätte perioden i matchen, när jag får oväntat besök av min mamma i mitt rum. Hon har precis gått upp för att gå till jobbet, och inte helt oväntat finner hon mitt beslut att kolla på hockeyn helt idiotiskt.
Som ni ser på highlightsen avgjorde Pittsburgh genom Petr Sykora, och sällan har jag känt mig så uppgiven. Dels en kvittering med en halv minut kvar av ordinarie tid, och sen ett avgörande - av fel lag - klockan halv sju på morgonen. Om ni tror att det var lätt att sova kan jag ju säga att ni har fel. Ungefär en timme tror jag att jag sov den natten, endast för att mötas av skadeglada människor i skolan.
Match sex spelades två dagar senare, vilket, som av ett sammanträffande, var natten efter vår bal. Att vara vaken och kolla var det den här gången absolut inte tal om, jag var fortfarande utmattad från den förra matchen. Men, eftersom vi hade en rejäl sovmorgon, gick jag upp och kollade den inspelade matchen på morgonen. Sist och slutligen bärgade Detroit titeln.
Slutet gott, allting gott, och även fast jag två nätter efter mitt livs nattmangling fortfarande var helt slut visste jag att jag skulle minnas match 5 i resten av mitt liv.
Tio matcher jag aldrig kommer glömma - plats 10
Tjoho!
Så här två och en halv månad efter det senaste inlägget tycker jag att det är dags att återigen dra igång denna eminenta blogg. Och jag tänker göra det med ännu en av mina berömda listor. Nu är det dags att lista tio matcher (typ) jag aldrig någonsin tror att jag kommer glömma. Matcherna är rankade efter vilka jag tycker är mest minnesvärda, inte ur ett kvalitetsperspektiv, utan ur mitt eget, högst personliga perspektiv. Iiiiiiiiiii'ts showtime!
Så här två och en halv månad efter det senaste inlägget tycker jag att det är dags att återigen dra igång denna eminenta blogg. Och jag tänker göra det med ännu en av mina berömda listor. Nu är det dags att lista tio matcher (typ) jag aldrig någonsin tror att jag kommer glömma. Matcherna är rankade efter vilka jag tycker är mest minnesvärda, inte ur ett kvalitetsperspektiv, utan ur mitt eget, högst personliga perspektiv. Iiiiiiiiiii'ts showtime!
10.
14 september 2004
Final i World Cup of Hockey
Finland-Kanada 2-3
Final i World Cup of Hockey
Finland-Kanada 2-3
Att Finland sen länge har varit mitt landslag när det gäller hockey har aldrig varit någon hemlighet. Jag hade ett extremt nära band med min morfar, och i slutändan var det nog ändå hans förtjänst att jag blev ett litet finskt hockeylejon. Mitt finska medborgarskap gjorde det på något sätt legitimt att hålla på Finland dessutom, och jag ifrågasatte egentligen aldrig varför jag gjorde det. Så var det bara, och så skulle det vara.
Så när Finland avancerade till final i 2004 års version av World Cup of Hockey, var det förstås stort, nästan omätbart stort här hemma. Svenskarna hade floppat och åkt ut med dunder och brak mot Tjeckien redan i kvartsfinalen, vilket skapade en liten skadeglädje. När sedan Finland skrällde mot USA och berövade Nordamerika på sin drömfinal, blev det hela enormt stort i min familj. Dagliga hockeysamtal kom från andra sidan Östersjön, från morfar som i hela sitt liv bara fått se Finland vinna ett ynka VM-guld. Nu fanns det äntligen en chans att vinna något större. Finland spelade, såhär i efterhand, den bästa hockeyn jag någonsin sett ett finskt landslag spela. Inför finalen fanns det faktiskt hopp, trots att hela turneringens upplägg var som gjort för att Kanada skulle ta guldet.
Att matchen gick mitt i en skolvecka var inte heller någonting som skulle stoppa mig. Vid 01.00 kom pappa in och väckte mig, och jag förflyttade mig till den redan bäddade soffan. Visst var jag trött, men så fort pucken släpptes var allt det som bortblåst. Att vinna skulle göra mig, min pappa och min morfar så glada, att det just då var allt som gällde. Rätt stor insikt av en tolvåring, om jag får säga mitt.
Matchen i sig minns jag inte jättemycket av. Kanada gjorde ett tidigt mål i varje period, och Finland lyckades kvittera de två första gångerna, bl.a. genom ett fantastiskt mål av Tuomo Ruutu som betydde 2-2 i slutet av andra perioden. Men, Kanada gjorde som sagt ytterligare ett mål, tidigt i tredje, som kom att bli matchavgörande. Och som så många gånger förut slutade det med en seger för Kanada. Bittert.
Varför jag minns matchen?
Egentligen lite oklart. För en tolvåring som ännu inte upptäckt storheten i ishockey med nordamerikanska regler och rink så borde egentligen inte World Cup varit större än vilket annat världsmästerskap som helst, snarare tvärtom. Jag tror egentligen det hela hade och göra med att det var så otroligt stort för min pappa och min morfar, att det smittade av sig på mig. Jag har alltid tyckt om min morfar väldigt mycket, så att ha kontakt med honom varenda dag under en tid där var riktigt härligt för mig. Och det gjorde mig givetvis extremt intresserad av just den här matchen, även om jag hade följt turneringen innan. Och att han tidigare hade gjort mig till ett lejon skadade ju inte heller.
Vilket som är mitt lag idag är rätt oklart även för mig själv, förvirringen är stor då jag följer landslagshockey med ett relativt stort ointresse. Man skulle kunna säga att jag har två lag, men närmare sanningen ligger nog att jag inte har något. Men just där, och just då, var jag finsk - från topp till tå.
Och jag var extremt stolt över det.
Så när Finland avancerade till final i 2004 års version av World Cup of Hockey, var det förstås stort, nästan omätbart stort här hemma. Svenskarna hade floppat och åkt ut med dunder och brak mot Tjeckien redan i kvartsfinalen, vilket skapade en liten skadeglädje. När sedan Finland skrällde mot USA och berövade Nordamerika på sin drömfinal, blev det hela enormt stort i min familj. Dagliga hockeysamtal kom från andra sidan Östersjön, från morfar som i hela sitt liv bara fått se Finland vinna ett ynka VM-guld. Nu fanns det äntligen en chans att vinna något större. Finland spelade, såhär i efterhand, den bästa hockeyn jag någonsin sett ett finskt landslag spela. Inför finalen fanns det faktiskt hopp, trots att hela turneringens upplägg var som gjort för att Kanada skulle ta guldet.
Att matchen gick mitt i en skolvecka var inte heller någonting som skulle stoppa mig. Vid 01.00 kom pappa in och väckte mig, och jag förflyttade mig till den redan bäddade soffan. Visst var jag trött, men så fort pucken släpptes var allt det som bortblåst. Att vinna skulle göra mig, min pappa och min morfar så glada, att det just då var allt som gällde. Rätt stor insikt av en tolvåring, om jag får säga mitt.
Matchen i sig minns jag inte jättemycket av. Kanada gjorde ett tidigt mål i varje period, och Finland lyckades kvittera de två första gångerna, bl.a. genom ett fantastiskt mål av Tuomo Ruutu som betydde 2-2 i slutet av andra perioden. Men, Kanada gjorde som sagt ytterligare ett mål, tidigt i tredje, som kom att bli matchavgörande. Och som så många gånger förut slutade det med en seger för Kanada. Bittert.
Varför jag minns matchen?
Egentligen lite oklart. För en tolvåring som ännu inte upptäckt storheten i ishockey med nordamerikanska regler och rink så borde egentligen inte World Cup varit större än vilket annat världsmästerskap som helst, snarare tvärtom. Jag tror egentligen det hela hade och göra med att det var så otroligt stort för min pappa och min morfar, att det smittade av sig på mig. Jag har alltid tyckt om min morfar väldigt mycket, så att ha kontakt med honom varenda dag under en tid där var riktigt härligt för mig. Och det gjorde mig givetvis extremt intresserad av just den här matchen, även om jag hade följt turneringen innan. Och att han tidigare hade gjort mig till ett lejon skadade ju inte heller.
Vilket som är mitt lag idag är rätt oklart även för mig själv, förvirringen är stor då jag följer landslagshockey med ett relativt stort ointresse. Man skulle kunna säga att jag har två lag, men närmare sanningen ligger nog att jag inte har något. Men just där, och just då, var jag finsk - från topp till tå.
Och jag var extremt stolt över det.
Ni kan kalla mig Mr. Bean
Så här mitt i morfinruset ska jag försöka förklara hur gårdagen ledde fram till en redig knäblödning. Allting började på MSN, där det diskuterades löst ifall jag och en annan skulle gå på bio. Tveksamheten var hög eftersom jag precis innan tackat nej för att se på Harry Potter minuten innan. Men svag i sinnet som få så tackade jag ja till erbjudandet även fast jag innerst inne inte kände för det. Vi var bara två stycken som skulle gå, och jag hade varit tvungen att själv resa till gullmars för att kunna möta upp min biovän. Jag tänkte att det var ovärt att riskera armbågen och åka till busshållplatsen själv, för att sedan kanske riskera att behöva lyfta upp rullstolen på sjuan, nej, tänkte jag och beställde därför lite senare en färdtjänst bil som skulle ta mig till alleplan.
Planen löd följande, 19:30 skulle jag åka, och även ifall jag skulle samåka hade jag fortfarande hunnit fram till 19:50, vilket också är rimligt. Tror ni det blev såhär, nej nej. 19:34 kör en svartgul ful taxibil upp mot huset. Jag rullar ut, stressad som få, direkt ut till bilen. Jag sätter mig i bilen och väntar på att få åka iväg, men idioten till taxichaufför lyckades inte lossa på däcken på rullstolen men vägrade först att låta mig hjälpa, till slut fick jag gå ut ur bilen och slita loss ett av däcken för att även konstatera att han hade utan problem fått in rullstolen i backluckan utan att ens fälla en tanke på hjulen. Irritationen växte, och tio minuter senare hade vi äntligen lyckats komma fram till stoppskylten, ja ni läste rätt, stoppskylten utanför mitt hus...
Nu börjar jag bli orolig, eftersom bion skulle börja 20:45 och vi var tvugna att hämta ut biljetterna några minuter innan så vart det lite stressigt. Hur som helst, var vi påväg, trodde jag... Vid stoppskyltarna börjar han klicka på sin oerhört långsamma GPS och droppar att vi ska hämta en annan, resan är samplanerad. Jag dör lite inombords, eftersom planen var inte att det skulle ta tio minuter för en dum taxi idiot att lyckas få in min rullstol i bilen, vilket pajade min tidsplan helt. Hur som helst så tänkte jag, aja, om jag blir lite sen är det inte hela världen för att vi kommer hinna till bion ändå. Detta var mina tankar i ungefär fem minuter, tills vi åkt så långt in i haninge jag aldrig sätt, det var fler träd än myror och inte ens asfalterad väg. Nu hade det gått en kvart sen vi var vid stoppskylten och klockan var redan 50.... då jag hade planerat att vara vid gullmars. Tillslut hade vi kommit fram till vägen vi hittade och taxichaffören kör upp vid ett av husen, jag frågar är det här verkligen 11b, eftersom det inte stod någon vid huset, han svarar på bosnisksvenska "Ja, de tror jag!". Efter att ha väntat två minuter vid huset så ringer han personen vi skulle hämta, och det visade sig att jag hade rätt, det var huset upp för backen. Tanten sätter sig äntligen i bilen och efter att taxichaffören har småpratat lite med hennes väninor så öppnar han dörren för att se ifall hon har bälte på sig, vilket hon inte har. Sen ber han henne snällt sätta på sig bältet, vilket hon först vägrar!? Dumma tant djävel som vägrar sätta på sig bältet när jag ska på bio om mindre än en timme, hon började tjata om att hon litade så mycket på taxichaffören å blablabla, men tillslut fick hon på sig bältet å vi kunde åka.
Nu är klockan ungefär 19:57 kanske?
Äntligen påväg mot gullmars, och tro det eller ej så var det inga problem på vägen till gullmarsplan och jag kom fram ungefär tio kvart över. Väl vid gullmars ser min biovän stressad ut och jag ursäktar mig och skyndar mig mot tunnelbanan. Jag tar upp busskortet jag använt utan problem hela året, drar det mot avläsaren, DUDUDUDUDUTIITITITI *lampa som blinkar rött*, JAHA?, tänker jag, drar kortet igen, DUDUDUDUDUDUTITITITITITI *lampa som binkar rött*, igen... försöker i säkert en minut innan kortet börjar fungera och jag kommer in.
Äntligen, nu kan vi utan problem röra oss mot bion. Trodde jag, jag kollar framåt och ser att hissen är avspärrad och jag är tvungen att gå ner för trappan... jag går så fort jag bara kan men vi missar tunnelbanan med några meter. Nu ökar frustrationen ännu mer för att det fanns en risk att vi missade bion helt och vart tvugna att köpa nya biljetter...
Tillslut så anländer vi vid bion och utan problem hinner in precis till reklamen börjar, skönt. Pappa kör hem oss till mig allting gott, so far. Tills ungefär vid ett på natten när jag känner att knät börjar paja. Går det att ha mer oflyt på en kväll? Nej, skulle inte tro det. Vid sextiden gick jag ner å la mig i soffan för att inte hålla min kompis vaken.
Jag tror vi alla vet vilka vi ska skylla på,
*Inlägget skrevs i måndags därav stavfel och morfinrus, fortfarande ont i knät men är bättre nu, ftw.
Use, do not abuse, neither abstinence nor excess ever renders man happy
Okej, nu ska jag berätta om en av de sjukaste känslorna som jag har upplevt (upplever ibland?). När jag får blödningar och extremt ont i flera dagar tar jag smärtstillande, vilket är ganska givet. Problemet är när jag får dessa sjuka smärtor är att jag måste ta smärtstillande i princip dygnet runt i några dagar. De smärtstillande jag tar är sjukt beroendeframkallande och oftast brukar det inte vara något problem, men nu när jag har haft hög smärta under en längre period har jag varit tvungen till att ta det regelbundet i kanske fyra dygn. Detta leder till en sjuk abstinens, som knappt går att beskriva. Jag förstår verkligen hur missbrukare har svårt att sluta eftersom deras abstinens är säkert tre gånger värre. Jag kom nyss på mig själv med tanken att ta två tabletter till bara för att slippa all skit, sen tänkte jag, nej herregud att jag ens tänker tanken.. Om jag skulle försöka beskriva känslan så skakar jag, händerna skakar hela tiden, frossa och kallsvettningar, sen suget... suget är nog det värsta, det är som någon drar i magen eller försöker suga i sig tabletter. Svårt att beskriva men det är jävligt obehaglig känsla.
När jag låg på sjukhus och hade opererat mig för flera år sedan så var det en pojke som hade legat inne i ungefär två veckors tid. Jag delade rum med han, han berättade att han låg kvar en vecka till endast för att få avvänjning från alla tabletter han hade fått. Tror jag skulle behöva det just nu, för de här är fan sjukt.
Ulysses, obviously. It was an elaborate prank, and our supposed intellectual elite continue to fall for it
Jag läste nyss det roligaste pranket ever som antagligen har gjorts mot någon brudgum någonsin... Allting började med att makens best man hade fått utstå nått riktigt ruttet prank när han gifte sig, och sen dess hade han planerat en hämdaktion. Brudgummen fick sin best man att lova att han inte skulle busa eller skoja till det förens bröllopet hade tagit slut, allting gick som vanligt, alla var nöjda. Det brudgummen inte visste var att hans best man hade något lurt på gång.
På deras säng som de skulle använda under deras honey moon hade han placerat en tryckkänslig apparat som reagerade på flera olika saker varje gång någon låg i sängen, jag quotear från twittern;
Alltså, varje gång dem har sex, så kommer apparaten twittra ut information om hela kalaset!
Roliga sidenotes är att den också tar vikten på hur mycket de väger tillsammans, hittade tyvär inget utmärkande (en tredje person), men tillsammans har de gått upp 4kg under deras smekmånad!
Frågan är dock hur de gjorde när de endast vägde 101 kg tillsammans, hm..
(Klicka längst ner på "more" tre gånger och läs de första inläggen, allt annat är när dem har sex)
Dubbel-moral-panik?
Som alla ni som är lika sportintresserade som mig säkert redan har läst, så har det nu kommit fram att en AIK-flagga ska vara ingjuten i betonggrunden till den nya nationalarenan i fotboll, Swedbank Arena, som just nu håller på att byggas i Solna.
Roligt, javisst. Såna här små kupper är alltid välkomna inom sportens värld. Det är såna här grejer som berikar sporten, och skapar diskussioner.
Om det inte vore för en liten grej.
För ett par veckor sedan, när ryktet gick om att "Bajen Forever" skulle vara ingraverat i Lennart Johanssons pokal, gick SvFF:s generalsekreterare ut och sa att svensk fotbolls finaste pris, en av symbolerna för svensk fotboll, absolut inte fick vara förknippat med något svenskt klubblag. Det vore, antar jag, omoraliskt och till och med orättvist, om det hade stått något så banalt på insidan.
Och på samma sätt antar jag att Svenska fotbollsförbundet nu kommer att agera, när det visar sig att Svensk fotbolls flaggskepp, den nya nationalarenan, kan komma att förknippas med AIK, nu när det har visat sig att man har gjutit in en AIK-flagga i området där mittpunkten kommer att ligga. Annars vore det ju en skam för svensk fotboll. Ska man ha någon trovärdighet som förbund måste man nog, tyvärr, riva upp betongen och lokalisera flaggan. Annars är man inkonsekvent, och det är inte något som passar sig för högsta hönsen inom svensk fotboll.
Så vi får se vad panelhönorna i styrelsen nu ska hitta på. Det troliga är väl att man tystar ner det hela, tills folk helt enkelt har glömt att det ligger en flagga ingjuten i betongen.
Men ändå. Moralpanikens plötsliga regler borde väl gälla alla, eller?
Facit till frågesporten
Så är det, en vecka senare, dags att avslöja facit till frågesporten, och vem som är dess vinnare.
1. Vem myntade uttrycket kK, kuken utan like, oj så stor, den tar upp minst ett dike?
a. Gustaf
b. Anders
c. Chrille
Oväntat svar måhända, men den som kom på uttrycket kK var faktiskt den ädle Wahlman, som uppenbarligen är betydligt perversare än många av er tror.
2. Vilket italienskt lag i Olivers hjärta finnas, en fråga som inte är helt lätt att minnas?
a. Inter
b. Lazio
c. Roma
Jag skäms lite när ni tror att jag håller på Lazio. Så hoppas ni skäms också.
3. Vilket språk utrikeskorrespondenten prata, en liten ledtråd, han låter som en skata?
a. Sydstatsengelska
b. Brittisk engelska
c. Franska
Enkelt.
4. Hur många månader bloggskribenterna vara gamla, räkna efter noga, så ni ej i mörker famla?
- Denna fråga ej ledtrådar ha, men ärligt, hur svårt kan det egentligen va?
Oliver: 14 april 1992=18 år och 8 månader, vilket ger 224 månader
Kalle: 4 juni 1992=18 år och 6 månader, 222 månader.
Anders: 13 juli 1992, =18 år och 5 månader, 221 månader
Chrille: 13 augusti 1992, =18 år och 4 månader, 220 månader.
Gustaf: 16 november 1992= 18 år och 1 månad, 217 månader.
Emil: 11 juli 1993=17 år och 5 månader, 209 månader.
Rätt svar på frågan är alltså att bloggarna tillsammans är 1313 hela månader gamla.
5. Fyra skribenter hit från gamla bloggar fara, frågan är, vad kunde bloggarnas namn vara? Om ni på Google namnen slå, ni diskning från frågesporten ska få.
Bloggarna hette alltså Karlgustaf och Swarley.
6. Vilket lag bland skribenter dominera, alltså det laget som hålls på av flera?
a. AIK
b. Djurgården
c. Hammarby
För tydlighetens skull: AIK - Anders. Djurgården - Chrille och Emil. Hammarby, Jag, Kalle och Gustaf.
7. Vem till Thailand på onsdag ska fara, han borta i tre långa veckor ska vara? Ändå blogga han måste göra, om han uppåt sin egen standard vill föra.
- Även denna fråga ni får gissa, men svaret är enkelt, ni kan ej missa!
Chrille, den som svarade fel på den kan gå och lägga sig.
8. Från vilken stad utrikeskorrespondenten sina inlägg skicka, ta fram kartan, kolla och pricka?
a. Ottawa
b. Montreal
c. Toronto
Ironiskt nog så är han inte i Quebec, vilket verkar lite smådumt. Men men.
9. Från hur många länder har bloggarna blod, våga gissa, det krävs endast mod?
-Ännu en fråga utan ledtråd, våga inte fråga ankorna om råd!
Svaret på denna fråga är att vi har blod från tre olika länder, Spanien (Chrille), Finland (Jag) och Sverige (övriga+Chrille). Ingen är alltså belgare, hur nu någon dum person (Maria) kunde tro det.
10. Vad var självmordsbombarens fullständiga namn, kan ni detta har ni tävlingen i hamn.
-Våga ej på Aftonbladet luska, det är inget annat än att fuska!
Taimour Abdulwahab. Tror jag. Jag orkar inte öppna Aftonbladet och kolla exakt.
Med facit får vi följande ställning:
Petra: 5 rätt
Miche: 4 rätt
Bille (tänker av princip utesluta resten av namnet): 3 rätt, du lyckades alltså svara att Emil pratar brittisk engelska i Kanada, och inte franska. Fantastiskt dåligt.
Maria: 5 rätt, du gav mig en ynka månad för mycket på den frågan.
Fia: 9 fantastiska rätt, om man ger henne rättningen på månadsfrågan, annars 8 rätt. Oavsett vad så är Fia vinnaren utav Anka på plankas första frågesport, vilket ger henne rätt till en kväll i Anka på plankas chattruta.
För er konspirationsteoretiker, nej - jag gav henne inte svaren.
1. Vem myntade uttrycket kK, kuken utan like, oj så stor, den tar upp minst ett dike?
a. Gustaf
b. Anders
c. Chrille
Oväntat svar måhända, men den som kom på uttrycket kK var faktiskt den ädle Wahlman, som uppenbarligen är betydligt perversare än många av er tror.
2. Vilket italienskt lag i Olivers hjärta finnas, en fråga som inte är helt lätt att minnas?
a. Inter
b. Lazio
c. Roma
Jag skäms lite när ni tror att jag håller på Lazio. Så hoppas ni skäms också.
3. Vilket språk utrikeskorrespondenten prata, en liten ledtråd, han låter som en skata?
a. Sydstatsengelska
b. Brittisk engelska
c. Franska
Enkelt.
4. Hur många månader bloggskribenterna vara gamla, räkna efter noga, så ni ej i mörker famla?
- Denna fråga ej ledtrådar ha, men ärligt, hur svårt kan det egentligen va?
Oliver: 14 april 1992=18 år och 8 månader, vilket ger 224 månader
Kalle: 4 juni 1992=18 år och 6 månader, 222 månader.
Anders: 13 juli 1992, =18 år och 5 månader, 221 månader
Chrille: 13 augusti 1992, =18 år och 4 månader, 220 månader.
Gustaf: 16 november 1992= 18 år och 1 månad, 217 månader.
Emil: 11 juli 1993=17 år och 5 månader, 209 månader.
Rätt svar på frågan är alltså att bloggarna tillsammans är 1313 hela månader gamla.
5. Fyra skribenter hit från gamla bloggar fara, frågan är, vad kunde bloggarnas namn vara? Om ni på Google namnen slå, ni diskning från frågesporten ska få.
Bloggarna hette alltså Karlgustaf och Swarley.
6. Vilket lag bland skribenter dominera, alltså det laget som hålls på av flera?
a. AIK
b. Djurgården
c. Hammarby
För tydlighetens skull: AIK - Anders. Djurgården - Chrille och Emil. Hammarby, Jag, Kalle och Gustaf.
7. Vem till Thailand på onsdag ska fara, han borta i tre långa veckor ska vara? Ändå blogga han måste göra, om han uppåt sin egen standard vill föra.
- Även denna fråga ni får gissa, men svaret är enkelt, ni kan ej missa!
Chrille, den som svarade fel på den kan gå och lägga sig.
8. Från vilken stad utrikeskorrespondenten sina inlägg skicka, ta fram kartan, kolla och pricka?
a. Ottawa
b. Montreal
c. Toronto
Ironiskt nog så är han inte i Quebec, vilket verkar lite smådumt. Men men.
9. Från hur många länder har bloggarna blod, våga gissa, det krävs endast mod?
-Ännu en fråga utan ledtråd, våga inte fråga ankorna om råd!
Svaret på denna fråga är att vi har blod från tre olika länder, Spanien (Chrille), Finland (Jag) och Sverige (övriga+Chrille). Ingen är alltså belgare, hur nu någon dum person (Maria) kunde tro det.
10. Vad var självmordsbombarens fullständiga namn, kan ni detta har ni tävlingen i hamn.
-Våga ej på Aftonbladet luska, det är inget annat än att fuska!
Taimour Abdulwahab. Tror jag. Jag orkar inte öppna Aftonbladet och kolla exakt.
Med facit får vi följande ställning:
Petra: 5 rätt
Miche: 4 rätt
Bille (tänker av princip utesluta resten av namnet): 3 rätt, du lyckades alltså svara att Emil pratar brittisk engelska i Kanada, och inte franska. Fantastiskt dåligt.
Maria: 5 rätt, du gav mig en ynka månad för mycket på den frågan.
Fia: 9 fantastiska rätt, om man ger henne rättningen på månadsfrågan, annars 8 rätt. Oavsett vad så är Fia vinnaren utav Anka på plankas första frågesport, vilket ger henne rätt till en kväll i Anka på plankas chattruta.
För er konspirationsteoretiker, nej - jag gav henne inte svaren.
Bajen forever!
Nu har alltså AIK bucklan (den man vinner när man tagit guld), blivit titthåls opererad av samma läkare som gjorde en titthåls operation på vår käre vän Wahlman. Ni mindre sport intresserade kanske vill ha en förklaring på allt detta spektakel. För några veckor sen gick en Hammarbyare ut i tidningen att innuti bucklan står det "Bajen Forever", eftersom han som gjorde pokalen var trogen Hammarbyare. Ordförande Lars Åke Lagrell uttryckte sig chockat och tyckte det var en rolig idé, en legend, och han tyckte inte att man skulle kolla upp det. Men eftersom förbundet är kända för att ta död på legender, publikstöd och allt annat som gör svensk fotboll värd att kolla på (nej, jag kollar inte på svensk fotboll för fotbollen, för lets face it, den suger) så ångrade han sig, antagligen efter påtryckningar från Lennart Johansson (mannen pokalen är döpt efter). Lennart Johansson tyckte det var äckligt, en skam, och att det veeeerkligen inte hade spelat någon som helst roll ifall det hade stått AIK forever i pokalen. Vilket givetvis är ett av de största skämten i år. Givetvis hade han inte brytt sig ett dyft om det stått AIK istället för Bajen i Bajen forever pokalen.
Men nu åter till dagsläget, pokalen är nu granskad och nu har vi fått reda på att inuti pokalen stod det inte alls Bajen Forever, nej, det stod faktiskt ingenting om Hammarby i den. Utan stod "Djurgården är bäst!", vilket är lite ironiskt eftersom alla trott det stått om Hammarby.
Men ryktet på byn har vart ända sen början att man aldrig skulle hitta något i pokalen (i alla fall inte Bajen Forever), eftersom Bajen har tydligen tagit beslag på original pokalen efter den delades ut första gången (till Hammarby). Och den som finns idag är en replika av originalet.
Heeeeeeeeeeeeeeeeeeej, nuuuu äre dags!
Ett litet smakprov av vad vinnaren i tävlingen kommer få...
O.B.S. SE OCH GÖR TÄVLINGEN UNDER DETTA INLÄGG :)!
Inlägget innan hundraett, detta blir inte lätt
Om Kalle räknat rätt, är detta inlägget före nummer hundraett. Därför bloggen en special bjuda på, en frågesport som liknar få.
Ett spännande pris nu på spel stå, när ni av bloggen en spännande frågesport ska få. I juleanda frågesporten jag frågesporten ska rimma, det känns som att harva sig genom tjock dimma. Frågor om Ankor, sport och annat ni skall möta, och svaren ni i kommentarfältet ska tjöta. Den som rätt på flest frågor svara, i ankornas chattgrupp på MSN ska få vara. Kvällen där ni njuta av ska, någon liknande kommer ni aldrig att ha.
Nu är det dags för fråga nummer ett, jag önskar lycka till, få många rätt!
1. Vem myntade uttrycket kK, kuken utan like, oj så stor, den tar upp minst ett dike?
a. Gustaf
b. Anders
c. Chrille
2. Vilket italienskt lag i Olivers hjärta finnas, en fråga som inte är helt lätt att minnas?
a. Inter
b. Lazio
c. Roma
3. Vilket språk utrikeskorrespondenten prata, en liten ledtråd, han låter som en skata?
a. Sydstatsengelska
b. Brittisk engelska
c. Franska
4. Hur många månader bloggskribenterna vara gamla, räkna efter noga, så ni ej i mörker famla?
- Denna fråga ej ledtrådar ha, men ärligt, hur svårt kan det egentligen va?
5. Fyra skribenter hit från gamla bloggar fara, frågan är, vad kunde bloggarnas namn vara? Om ni på Google namnen slå, ni diskning från frågesporten ska få.
- Utan ledtrådar även denna vara, men den är lätt, så ingen fara.
6. Vilket lag bland skribenter dominera, alltså det laget som hålls på av flera?
a. AIK
b. Djurgården
c. Hammarby
7. Vem till Thailand på onsdag ska fara, han borta i tre långa veckor ska vara? Ändå blogga han måste göra, om han uppåt sin egen standard vill föra.
- Även denna fråga ni får gissa, men svaret är enkelt, ni kan ej missa!
8. Från vilken stad utrikeskorrespondenten sina inlägg skicka, ta fram kartan, kolla och pricka?
a. Ottawa
b. Montreal
c. Toronto
9. Från hur många länder har bloggarna blod, våga gissa, det krävs endast mod?
-Ännu en fråga utan ledtråd, våga inte fråga ankorna om råd!
10. Vad var självmordsbombarens fullständiga namn, kan ni detta har ni tävlingen i hamn.
-Våga ej på Aftonbladet luska, det är inget annat än att fuska!
Ni har tre dagar på er att svara, det är nämligen tiden tävlingen skall vara. Lördag vid midnatt tiden vara slut, svar efter det kommer att slutas ut. Jag önskar er all lycka, den lär behövas, vill jag tycka.
Ett spännande pris nu på spel stå, när ni av bloggen en spännande frågesport ska få. I juleanda frågesporten jag frågesporten ska rimma, det känns som att harva sig genom tjock dimma. Frågor om Ankor, sport och annat ni skall möta, och svaren ni i kommentarfältet ska tjöta. Den som rätt på flest frågor svara, i ankornas chattgrupp på MSN ska få vara. Kvällen där ni njuta av ska, någon liknande kommer ni aldrig att ha.
Nu är det dags för fråga nummer ett, jag önskar lycka till, få många rätt!
1. Vem myntade uttrycket kK, kuken utan like, oj så stor, den tar upp minst ett dike?
a. Gustaf
b. Anders
c. Chrille
2. Vilket italienskt lag i Olivers hjärta finnas, en fråga som inte är helt lätt att minnas?
a. Inter
b. Lazio
c. Roma
3. Vilket språk utrikeskorrespondenten prata, en liten ledtråd, han låter som en skata?
a. Sydstatsengelska
b. Brittisk engelska
c. Franska
4. Hur många månader bloggskribenterna vara gamla, räkna efter noga, så ni ej i mörker famla?
- Denna fråga ej ledtrådar ha, men ärligt, hur svårt kan det egentligen va?
5. Fyra skribenter hit från gamla bloggar fara, frågan är, vad kunde bloggarnas namn vara? Om ni på Google namnen slå, ni diskning från frågesporten ska få.
- Utan ledtrådar även denna vara, men den är lätt, så ingen fara.
6. Vilket lag bland skribenter dominera, alltså det laget som hålls på av flera?
a. AIK
b. Djurgården
c. Hammarby
7. Vem till Thailand på onsdag ska fara, han borta i tre långa veckor ska vara? Ändå blogga han måste göra, om han uppåt sin egen standard vill föra.
- Även denna fråga ni får gissa, men svaret är enkelt, ni kan ej missa!
8. Från vilken stad utrikeskorrespondenten sina inlägg skicka, ta fram kartan, kolla och pricka?
a. Ottawa
b. Montreal
c. Toronto
9. Från hur många länder har bloggarna blod, våga gissa, det krävs endast mod?
-Ännu en fråga utan ledtråd, våga inte fråga ankorna om råd!
10. Vad var självmordsbombarens fullständiga namn, kan ni detta har ni tävlingen i hamn.
-Våga ej på Aftonbladet luska, det är inget annat än att fuska!
Ni har tre dagar på er att svara, det är nämligen tiden tävlingen skall vara. Lördag vid midnatt tiden vara slut, svar efter det kommer att slutas ut. Jag önskar er all lycka, den lär behövas, vill jag tycka.
En gång för inte så överdrivet länge sedan... i en bil... med fem ankor...
Här sent på kvällskvisten tänkte jag berätta om en av de mest storslagna resor fem av deltagarna bloggen gjort. En resa så mäktig att den kan mätas med den ökända kK. Allting började i Anka på planka, där diskussionerna gick vilt till, precis som det ska vara i anka på planka, allting ballade ur fullständigt, och allting slutade med att Oliver satt i bilen påväg att hämta de fyra andra ankorna. Stressen var olidlig, byxor skulle sättas på, färdförberedelserna var i fullgång medans vi vart upp plockade en och en. Efter plockandet hade vi alla fjädrar kvar och det var dags att åka. Radion spelade jullåtar i full maner och den glada stämningen i bilen var i allra högsta klass. Tagget och nervositeten i bilen var hög, eftersom vi skulle alla tillsammans för första gången göra en längre gemensam resa, mot ett mål vi hade länge suktat efter. Sonja Aldén dras igång från högtalarna och förvånande nog kunde alla i bilen texten utantill.
Efter en tids bilåkande så hade vi nått vårat mål, där stod det stora snöglänsande huset och tittade tillbaka mot oss med värmande blickar, vi var äntligen framme. Muslimernas meccah, nej, alla hungriga själars hem, vissa säger att alla vägar leder till rom, jag skulle snarare säga, alla vägar, leder till, Ica Maxi...
Bananas are for mo-...GENTLEMEN!
Tiden är nu kommen för mig att skriva om musik, och därtill ett band jag ofta talar om när jag kommer till ämnet. Musiken är sublim, och bandet är the Velvet Underground.
Bandet har varit en central del i mitt musikintresse de senaste åren, och bara cool jazz kan mäta sig med låtar som All tomorrow's parties Nico – All Tomorrow's Parties - Album Version (Stereo) när man bara vill stänga av och flyta iväg.
Som mycket gott i livet varade bandet inte länge, men vad de lämnade efter sig var ingen småsak. Brian Eno beskrev deras inverkan på musikhistorien så här: "even though hardly anyone bought Velvet Underground recordings at the time they first appeared, almost everyone who did formed their own bands."
Detta säger mycket om stigen de lämnade efter sig för andra att följa och utgå ifrån.
Andy Warhols till ytan tveksamma, smått mosiga frukt prydde det första och mest kända albumet Lou Reed och gänget släppte(på detta album även med sångaren Nico). Att Warhol ville vara med på ett hörn är föga förvånande när man ser hur nyskapande albumet i sig var.
Musiken de skapade är för mig omöjlig att sätta i en genre. De hade influenser tagna ifrån- och bandmedlemmar med bakgrund i bl a klassisk musik och avant-garde jazz. Jag kan inte säga att jag gillar allt de gjort då det är så ofantligt varierat och bisarrt att man ibland glömmer att det är musik man lyssnar på, men the VU ligger också bakom något av det absolut bästa jag någonsin hört.
Här bjuder jag på ett stycke som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, utdraget från låten Heroin Nico – Heroin - Album Version (Stereo) från bananalbumet '67.
I wish that I was born a thousand years ago
I wish that I'd sail the darkened seas
On a great big clipper ship
Going from this land here to that
In a sailor's suit and cap
Away from the big city
Where a man can not be free
Of all of the evils of this town
And of himself, and those around
And I guess, I just don't know
Oh, and I guess that I just don't know
Det de spelade var nytt, det var friskt, det var skitigt och besudlat med synd
-Det var Rock 'n' Roll.
Bandet har varit en central del i mitt musikintresse de senaste åren, och bara cool jazz kan mäta sig med låtar som All tomorrow's parties Nico – All Tomorrow's Parties - Album Version (Stereo) när man bara vill stänga av och flyta iväg.
Som mycket gott i livet varade bandet inte länge, men vad de lämnade efter sig var ingen småsak. Brian Eno beskrev deras inverkan på musikhistorien så här: "even though hardly anyone bought Velvet Underground recordings at the time they first appeared, almost everyone who did formed their own bands."
Detta säger mycket om stigen de lämnade efter sig för andra att följa och utgå ifrån.
Andy Warhols till ytan tveksamma, smått mosiga frukt prydde det första och mest kända albumet Lou Reed och gänget släppte(på detta album även med sångaren Nico). Att Warhol ville vara med på ett hörn är föga förvånande när man ser hur nyskapande albumet i sig var.
Musiken de skapade är för mig omöjlig att sätta i en genre. De hade influenser tagna ifrån- och bandmedlemmar med bakgrund i bl a klassisk musik och avant-garde jazz. Jag kan inte säga att jag gillar allt de gjort då det är så ofantligt varierat och bisarrt att man ibland glömmer att det är musik man lyssnar på, men the VU ligger också bakom något av det absolut bästa jag någonsin hört.
Här bjuder jag på ett stycke som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, utdraget från låten Heroin Nico – Heroin - Album Version (Stereo) från bananalbumet '67.
I wish that I was born a thousand years ago
I wish that I'd sail the darkened seas
On a great big clipper ship
Going from this land here to that
In a sailor's suit and cap
Away from the big city
Where a man can not be free
Of all of the evils of this town
And of himself, and those around
And I guess, I just don't know
Oh, and I guess that I just don't know
Det de spelade var nytt, det var friskt, det var skitigt och besudlat med synd
-Det var Rock 'n' Roll.
The youth these days...
Fick höra lite om resterande i klassens praktikpltaser. En av dem satt vid IT servicen på stadskommissionen, även fast mycket av det han gjorde var angående marknadsföring. Hur som helst, så skulle alla där på IT gå på ett möte, och de lämnade Nisse kvar vid alla datorerna ensam.
Innan de gick sa de vid dörren
"Höhöhö, gör inge dumt nu!"
Varav Nisse svarar
"Haha nejdå, ska bara facerapea er ;)"
Det blir tyst bland IT teknikerna och alla kollar på varandra, vänder sig om, skrattar lite chockat och Nisse hör någon säga "Jaa.. det är väl så dagens ungdom pratar nu för tiden...".
Man kanske ska tänka sig för innan man använder ord som facerape i framtiden...
