Jag hatar er. Allihop.

Jag har aldrig någonsin varit så trött och så bitter på samma gång, som den 3 juni 2008. Och inte en enda av mina vänner var snälla mot mig. Alla höll på och jävlades, inte en enda av er tyckte synd om mig. Det hela slutade med att jag straffade Emil med ett slag för varje gång en person gjorde något jobbigt mot mig, vilket i efterhand troligtvis bara var kontraproduktivt.

Nu tror ni säkert att jag är extremt korkad som berättar detta. Men - tro det eller ej - det finns faktiskt en poäng med det här. Natten till den 3 juni 2008 spelades en av de mest minnesvärda hockeymatcher jag någonsin har sett. Inte för att den var bra, utan för att den ledde till att jag låg vaken till halv sju på morgonen, innan en efterföljande skoldag.

Pittsburgh Penguins gästade Detroit Red Wings i Joe Louis Arena, spelplatsen för den femte Stanley Cup-finalen i bäst av sju. Detroit hade chansen att avgöra, och som NHL-nörd fanns det inte en chans att jag inte skulle se matchen live. Jag var sådär lagom spänd innan matchen, så att sova innan var inte att tänka på. Säkert nedbäddad i min säng bevittnade jag en hockeymatch, som jag minns som rejält spännande. Ett par riktigt snygga mål och riktigt heta känslor, som sig bör när Lord Stanleys pokal står på spel. Och inte minst, ett fantastiskt målvaktsspel som skapade en spänning och intensitet i matchen som jag knappt upplevt tidigare.

Vid full tid står det 3-3, och förlängning väntar. Att sova är inte på tal. Gör Detroit nästa mål är de mästare. Och det går ju bara inte att missa. Men tiden den går. Och den går. Sen går den lite till. Innan jag vet ordet av ligger jag och väntar på den sjätte perioden i matchen, när jag får oväntat besök av min mamma i mitt rum. Hon har precis gått upp för att gå till jobbet, och inte helt oväntat finner hon mitt beslut att kolla på hockeyn helt idiotiskt.



Som ni ser på highlightsen avgjorde Pittsburgh genom Petr Sykora, och sällan har jag känt mig så uppgiven. Dels en kvittering med en halv minut kvar av ordinarie tid, och sen ett avgörande - av fel lag - klockan halv sju på morgonen. Om ni tror att det var lätt att sova kan jag ju säga att ni har fel. Ungefär en timme tror jag att jag sov den natten, endast för att mötas av skadeglada människor i skolan.

Match sex spelades två dagar senare, vilket, som av ett sammanträffande, var natten efter vår bal. Att vara vaken och kolla var det den här gången absolut inte tal om, jag var fortfarande utmattad från den förra matchen. Men, eftersom vi hade en rejäl sovmorgon, gick jag upp och kollade den inspelade matchen på morgonen. Sist och slutligen bärgade Detroit titeln.

Slutet gott, allting gott, och även fast jag två nätter efter mitt livs nattmangling fortfarande var helt slut visste jag att jag skulle minnas match 5 i resten av mitt liv.