För att på ett icke-diskret sätt sätta stopp för nästan-monologen med en just nu otroligt bitter avslutning som pågår i kommentarsfältet på det förra inlägget tänkte jag att jag skulle knacka in ett litet blogginlägg, för att fylla på min ytterst tomma kategori. Men, till skillnad från en annan person på bloggen, så föredrar jag kvalitet före kvantitet, och gillar varken att trycka in tio blogginlägg på rad, eller att skriva tjugo kommentarer i rad på mitt eget inlägg.

För dom som känner mig, så är mina två främsta egenskaper att vara en party-pooper, och att klaga. Det är två egenskaper jag personligen känner mig ganska nöjd över, då det får mig att verka intelligent och överlägsen, med andra ord precis vad jag är. Den andra av dessa två egenskaper, ska nu komma till användning.



Nils Ekman är, som jag har nämnt, en av de tre svenska hockeyspelare som jag avskyr från djupt inne i själen (de två andra är Marcus Nilson och Kristian Huselius, men det kan vi ta vid ett annat tillfälle). Varför är efter det där klippet tydligt. Men nu har han alltså blivit avstängd, i ynka fem matcher. Fem matcher, för att helt medvetet ha försökt slå sönder armarna på en motståndare, som på köpet var helt oskyldig i situationen. Han får dessutom fyra matcher ytterligare lön i böter, men det är oväsentligt när det gäller en kille som har spelat i både NHL och KHL (och varit rätt usel i båda, min anm.). Att medvetet försöka skada någon med full kraft, och när man dessutom använder klubban som tillhygge, ska i mina ögon ge minst 10, upp till 15 matchers avstängning. Men nej, här samlas ihop till "nio" matcher, varav endast fem ska sittas bredvid.

Anledningen till att han fick ett så pass lågt straff var givetvis att praxis sattes i och med att Andreas Pihl smackade upp klubban i ansiktet på en motståndare, och för det endast fick åtta matchers avstängning. Det gav disciplinnämnden en enkel utgång, och givetvis tog man den. Speciellt som det sitter flera Djurgårdare i nämnda styrelse.

Nej, det man borde ha gjort var att sätta ner foten och säga att det här inte är okej. För ärligt talat, som det är nu kan det ju nästan löna sig för en spelare att hugga armen av motståndarnas farligaste spelare, t.ex. i slutspelet. Man är ju ändå tillbaka till nästa serie, om man bara ska sitta fem matcher.

Nisse borde dessutom fått någon eller några matcher extra, med tanke på att det inte är första gången han visar bristande hänsyn mot motståndare.



Nej, en sån åsna kan vi gott vara utan inom hockeyn.

Denna farliga tobaksvara som har skördat miljontals med liv, eller?

Hejhej!
Den här bloggen har varit i rullning ett tag, men att producera inlägg är faktiskt inte min starkaste sida, inte någonstans, och kvalité i inläggen verkar ju rätt onödigt.

Att kolla fotboll som neutral kan vara det bästa som finns, och dagens match var ju helt okej.
Barcelona-Real Madrid, kan mycket väl vara världens bästa match.

Pep Guardiola vs José Mourinho. Hjärnornas kamp.

Hur slutade det då?
5-0 Barcelona, total dominans. Vilken jävla utklassning!

Mina damer och herrar, vi fick tidigare ikväll bevittna ren och skär fotbollsporr.

All for now, och mest troligt för en lång tid framöver.

Mina damer och herrar, vi har skådat överheten. Den fotbollsmagin, ja, fotbollserotiken (ett ord som i sina olika former med stor sannolikhet allt oftare kommer göra sig påmint i denna blogg) som katalanerna visade idrottsvärlden var rent utav förbluffande.

Det var inte bara teknisk briljans utan även heta känslor som färgade matchen, och otaliga kort visades till spelare från båda lagen. Real hade ingen kanondag, och cynismen frodades både på och utanför planen desto längre förnedringen fortgick.

Man kan fråga sig vad som nu rör sig i den för tillfället besegrade fältherren José Mourinhos huvud, kanske skissar han på en önskelista till jul?

Har skapat kategorier så inte några andra bloggare kan glida in på en räckmacka och glänsa sig i äran att få delta i den här bloggen. Sätt lite press på de som inte skriver nu!

Mer eller mindre värdelös dag på praktiken, öppnar dagen med att både den jag ska vara med på förrmiddagen och eftermiddagen var sjuka så istället har jag fått bokföra gammalt släp. Vilket sög, eftersom jag har nu gjort runt 4 bokföringsordrar med cirka 370 konteringar...

Det sjuka är när man får höra från andra i klassen är hur mycket ansvar de lägger på oss praktikanter. Jag får tillexempel skriva under allt jag bokför och ingen dubbelkollar när jag skickar iväg ordern. Visst kanske arbetet är relativt enkelt och det som kan gå fel är att jag trycker någon knapp fel så beloppet eller kontot ändras. Men vi får se om jag får ett samtal nu till bokslutet från skattemyndigheterna som vill ta sig ett snack med mig...

Annars flyter praktiken på rätt bra, även om tre veckor känns som en alldeless för lång tid att få praktisera under.

Synd att jag inte fick någon plats på marknadsföringsavdelningen för det hade varit mer intressant, även om uppgifterna jag gör nu inte är överdrivet tråkiga.

3-1 torsk i finalen där vi fick ett tröstmål i slutskedet av matchen. Finns inte mycket mer att säga. Besvikelsen må ha varit stor, men kan inte jämföras med den här killens utbrott.

2-0 till ankorna och 5:30 kvar av matchen.

Efter en klar 3-0 seger i kvartsfinalen så står endast ett lag mellan mig och Oliver tills finalen om den åtråvärda bucklan är given.

Japp, Leif Pagrotsky konstaterar att det är strunt och på låtsas att det har gått bra för Sverige under finanskrisen, sen är vi också ett av de länder som har träffats svårast i Europa. Ytterligare en socialdemokrat värd att kallas just socialdemokrat. Han tycker också vi ska tacka Göran, eftersom statsfinanserna har Göran Person "bringat ordning i".

Hade fått massvis med post den här veckan och när jag kollade igenom alla breven såg jag ett från Karolinska som min läkare skrivit under. Öppnar och antar att det är angående något skitläkarbesök (jag gillar hur rättstavningsprogrammet inte vill rätta "skitläkarbesök") som det brukar vara. Men till min förvåning har hon bokat in en operation den 22 december som jag är illa tvungen att göra. Detta innebär att det finns en risk att jag missar självaste julafton, vilken vore en jävla miss eftersom hela min (lilla) släkt kommer på besök.

I ett av de första inläggen i den här bloggen skrev jag om en skogshuggare som såg mig i mitt sanna jag. Frågan är om inte den skogshuggaren inte hade namnet Nils Ekman.. eftersom han uppenbarligen vet hur man handskas med en yxa...

Viktigt att bli äcklad och inse att milkshaken man dricker är gjord på sjukt gamla bananer när det endast är bottenskrap kvar.

Pratade i telefon med Kalleponken här om dagen, när till min förvåning man hör Johns röst viska i telefonen "Penispenispenispenis...". Det är inte heller ovanligt att få höra ett "HEEEEEEEEJ!" på skypen när John är i farten. Vi applåderade disciplinnämnden för två inlägg sen, jag tycker vi gör något liknande, ack mindre ironiskt, till Karl som har lyckats uppfostra sin broder utomordentligt.

De skotska domarna går ut i strejk den femtonde omgången i skotska ligan på grund av att det klagas allt för mycket på deras insatser, enligt dem själva. Därför tänkte det skottska förbundet att "Ja, vi hyr in svenska domare under strejken, så löser det sig.". Det enda jag tror det här kommer resultera i är att domarhatet i skottland kommer öka oerhört.

Det här är ungefär min åsikt angående de svenska elitdomarna i allsvenskan,

#%"#¤"$@$$@£€@!#¤"€@€@£1¤"!¤=%#)%!)"#!"=¤$@£]€@]@\!"¤"#%"/())&/]@£]£@]$5"#¤2@$]12!!!11!!1!!1!1

Peace.

Jag gillar hur Charlie Davies fick fem matchers avstängning (vilket bidrog rätt mycket till att vi åkte ur) för sin hand i ansiktet på en annan spelare, där det endast fanns ett klipp och ingen riktig bevisning på hur fult det var. När Samuel Eto'o skallar en annan spelare men får tre matchers avstängning. Eller hur halshuggningen på Davies för något år sen endast resulterade i ett fåtal matchers avstängning, och inte får man glömma halshuggningen på Christer Gustavsson i cupen(?). Sen när ett fall som skulle diskuteras och tas ett beslut om straff, skjuts upp två veckor eftersom man inte förstod hur man skulle öppna en fil, och detta i ett avgörande skede i superettan.

Jag tycker vi alla reser oss upp och ger en spontan aplåd till diciplinnämnden, vackert.

Nu ska jag ut på praktik och har absolut ingen aning om hur det ska gå. Det har varit näst in till omöjligt att hitta en plats och tillslut så fick jag tag på en på kommunen, dock, innebär den här platsen att jag ska bokföra lite och rapportera (?). Hur det här ska gå vet jag inte ens själv, eftersom jag valde marknadsförings kursen istället för redovisning och beskattning så har jag inte bokfört förens förra terminen.

Slutade med att vi hyrde den näst nyaste filmen istället för att dra iväg, och om jag ska vara ärlig var den här inte imponerande. Tycker serien tappat den magiska stämning man upplevde i de tidigare filmerna. Mitt intresse för HP filmerna har stagnerat om inte rentutav sjunkit i takt med min ålder, samma sak med The Simpsons. I halvblods prinsen var det ungefär en scen jag uppskattade, resterade scener saknade charm, magi och framför allt stämning. I slutet av filmen gick inte tankarna på vad som ska hända här näst, för det hade man redan lyckats lista ut, utan snarare till när filmen skulle ta slut.

Nu när superettan är över kanske ni pustar ut och tänker "äntligen kommer de inte skriva mer om Bajen", men icke sa nicke! Hammarby har ju även ett känt goalball och bowlinglag som jag ska skriva frekvent om under vinterhalvåret ;).

Jag har konspirationer angående alla dessa tandkräm och tandborst reklamer som går på tv. I princip alla reklamer har en tandborste eller något liknande som rengör tänderna, men inte i någon reklam (möjligtvis i Listerine reklamerna) så försvinner allt plack, allt äckligt som ska bort.

Jag ska erkänna ett stort problem jag ibland får. Ofta när jag skriver svenska eller engelska texter för hand så slutar det oftast med att jag måste skriva ett ord som börjar på "d". I princip tre av tio gånger jag ska skriva denna djävulska bokstav måste jag stanna upp för att tänka vilket håll skiten ska va åt. Resonemanget låter ungefär såhär i min skalle

Eftersom jag (Oliver!) har som tradition att klaga på pristagare av såväl Jerringpris som Bragdguld, så tänkte jag nu, när nomineringarna har kommit, att jag ska presentera mitt förslag till hur placeringarna borde fördelas. Men sen, eftersom svenska folket allt som oftast är idioter, lär det ju inte hända.

1. Herrstafettlaget skidor
2. Björn Ferry, skidskytte
3. Henrik Sedin, ishockey
4. Marcus Hellner, skidor
5. Charlotte Kalla, skidor
6. Curlinglaget Anette Norberg
7. Robin Söderling, tennis
8. Anja Pärson, alpint
9. Emma Green, friidrott
10. Herrlandslaget bandy
11. Therese Alshammar, simning
12. Anders Gustafsson, kanot
13. Frida Svensson, rodd


Och motiveringen lyder: Nä så högtidliga ska vi inte vara.  Men Herrstafettlandslaget gjorde ju något som ingen alls trodde var möjligt. Kanske att man skulle kunna gneta sig till en medalj, om alla gjorde sina livs lopp, ungefär. Men man gjorde mer än så. Det guldet är, tillsammans med Ferrys guld, mina mest bestående minnen från OS. Anledningen till att jag rankar stafetten högre, är att det krävdes en perfekt dag från fyra personer, istället för bara en.

Henrik Sedin trea? Oh, yes. Alla dagar i veckan. Hade det inte varit OS-år hade han varit högst upp på listan. Han vann poängligan i NHL. Han utsågs till den mest värdefulla spelaren i NHL. Han var världens bästa hockeyspelare säsongen 2009/2010. Och om någon säger att det bara är för att han spelar med sin bror, så har den fel. Under tiden när Daniel var skadad fortsatte han att ösa in poäng, och snittade under den tiden mer än 1 poäng per match. Det tråkiga här är att eftersom svenska folket verkar ha någon form av affektion för vintersportare/friidrottare, samt kvinnor, så kommer Sedin aldrig att hamna så här högt upp på listan. Idiotiskt.

OS-kungen Hellner fyra, Kalla femma känns som rätt givna positioner, även fast jag tror att vem som helst av topp fem på min lista, minus Sedin, kan vinna priset. Alla som såg curlingfinalen kan nog hålla med om att Anette Norbergs lag ska ligga så pass högt upp på listan, även fast det var en gnutta tur som gav dem guldet så var det ett oerhört skickligt jobb som ledde fram till misstaget.

Många kanske tycker att Söderling ska hamna högre upp, men jag säger egentligen att han inte har gjort något den här säsongen som han inte gjorde förra. Visst, han gick till samma Grand Slam-final i franska öppna, men han förlorade den igen. Visserligen vann han en Masterstävling bara härom veckan, men för att vara ärlig tycker jag att det är något man kan kräva av en världsfyra. Men minst sjua ska han definitivt vara.

Pärson fick ju trots allt endast ett brons, och Emma Green tog bara ett silver, oavsett hur bra deras prestationer var. Och när så många har lyckats så bra som 2010, är det svårt att sätta de två högre än så här. Herrlandslaget i bandy slog visserligen Ryssland i en rysarfinal, och det var väl första gången någonsin de slog Ryssland i Moskva om jag inte minns helt fel. Men ärligt talat, att vinna guld i en sport där det finns två och en halv realistiska guldkandidater, så svårt kan det väl ändå inte vara.

Alshammar känns inkvoterad för att en sån svensk sport som simning inte ska lämnas utanför. Med så många mästerskap kan det omöjligt vara någon större prestation att plocka hem någon medalj då och då.

Och sen de två sista. Är det ens en stark idrottsprestation att komma med i kanot- eller roddlandslaget. Allvarligt talat. Och så är inte Johan Olsson med på listan, som faktiskt var den svensk som kom hem med flest medaljer från Vancouver. Bara hans utbrytning på dubbeljakten borde ju ge honom en topp tio plats i omröstningen

 

Då en av bloggarna fyller helår idag är tiden kommen för bloggens första gratulerande födelsedagsisinlägg! Så grattis käre medbloggare, du får nu länsmans nickande godkännande att ta körkort, dricka alkohol och tugga tobak (m.m.)! Och de där hemsidorna med artonårsgräns, ja, tro det eller ej; du är äntligen gammal nog att ta reda på vad som döljer sig bakom åldersbarriären!

Mot oändligheten!

Är på sång humör, kom på mig själv precis med att sitta å sjunga "I want it that way" med Backstreet Boys samtidigt som jag rocka loss på guran.. då har det gått lite över styr...

Söker två bloggare, som inte ens försökt närma sig den här bloggen..

Väldigt sent påkommet såg jag full och glad att Paranormal Activity skulle visas 19:35 på canal+, mitt i all glädje över att ha hittat något att göra som inte allt är för ansträngande så kniper magen ihop. Tanken att jag inte hade ätit något ordentligt på hela dagen hade nått magen. Jävla osis. Skyndade fort iväg till kinan för att fort hinna med filmen, då telefonen ringer, det är syrran som ber mig köpa en liten sushi åt henne, ännu mer osis. Jag pumpar på som fan för att nätt och jämt hinna hem till början av filmen, precis när jag ska börja röra mig hemåt så ringer syrran igen och ber mig handla dips (nya ordet för chips och dip), idéen lät inte helt fel och jag hade inte en tanke på att jag var tvungen att skynda mig hem till filmen.

Fågel+fisk=mittemellan, skulle nog summera Hammarbys säsong 2010 på ett väldigt bra sätt. Hammarbys säsong var upp och ner, som en berg- och dalbana, eller som valfri annan liknelse som visar att någonting har varit ojämnt. Det hela började på försäsongen. Det väl egentligen enda riktiga nyförvärvet var Tobias Holmqvist från GAIS, en forward som skulle visa sig bli en av dom första Hammarbyarna jag minns som faktiskt blev utbuad när han presenterades eller blev inbytt. Men mer om det sen. Det andra nyförvärvet var Robin Wikman, men i klassisk Bajen-anda var han skadad nästan hela säsongen.

Men men. Det hela började på försäsongen. Tobias Holmqvist, som jag härmed döper till Goofy (av den enkla anledningen att det är så det skulle se ut om man plockade ut Långben från serierna och satte honom på fotbollsplanen) i det här inlägget, spelade riktigt bra. Folk trodde på honom. Han den där Hallenius och Goofy ansågs nog vara likvärdiga, och sågs som ett ganska givet anfallspar.

Borta mot Ängelholm startade säsongen för grönvita kämpar, som ironiskt nog bar gulsvart just den dagen. Tobias, förlåt, Goofy, startade matchen på bänken till en del fans förvåning. Från sin bänkplats kunde Goofys kluckande skratt höras när David Johansson kostade Hammarby ännu en i raden av segrar hans taffliga försvarsspel har sumpat. Ett riktigt självmål och ett försvarsspel så uselt att San Marinos coach hade varit stolt ledde till någonting tragikomiskt som jag, likt Goofy, inte kunde göra något annat än att skratta åt.

Men en förlust borta mot Ängelholm var ingen katastrof, hette det. Ängelholm är ett bra lag, och en svår premiär. Bajen skulle fixa det här ändå. Goofy tänkte väl samma sak, men tyckte att han borde få chansen att spela. Han hängde ju trots allt några påsar på försäsongen. Det är väl samma spel under säsongen?

Det visade sig att det inte var så enkelt för Goofy. Efter ett tiotal matcher, och några få inhopp, hade Hammarby lyckats skrapa ihop ungefär lika många segrar som förluster. För Goofy, å andra sidan, gick det tyngre. Eftersom han, med gigantiska fötter och med obefintliga muskler på benen, givetvis varken kunde ta mot bollen, driva den framåt, passa den, eller skjuta, så hade ju fansen såklart börjat tvivla på hans kapacitet. Efter en match när han så äntligen fick starta, och var så usel att publiken efter tjugo minuter började ropa efter Castro, var råttet mågat, som Per Ledin hade sagt. Goofy var nu nästan lika illa omtyckt på Söderstadion som en nykterist blir på en bar, och han gjorde ju inget för att förbättra det. En snabb statistikkoll visar att det dröjde till den 27 juli innan han lyckades snubbla in en boll, och bollen studsade då upp till honom cirka en meter från målet.

Vid den tiden när Goofy äntligen lyckades hitta nätet, var Bajens toppkänning i det närmaste borta. Den sista chansen man egentligen hade att haka på i toppen var bortamatchen mot Peking den 9 augusti. Men självklart, klassisk Bajenanda så var man som sämst när det gällde som mest. På hela matchen skapade vi en målchans, och när Norrköping fick en billig straff med sig i början fanns det inte så mycket mer att göra än att plocka ihop grejerna, och börja tänka på nästa säsong.

Fast pressen nu i det närmaste var borta, fortsatte Goofy med sin kroniska underprestation. Och när jag tänker på det, är det ju faktiskt så att kronisk underprestation innebär att man är direkt dålig. Trots det fortsatte råtta.. förlåt, Michael Borgqvist att byta in spelgeniet Goofy på topp. Det enda som kunde förändra det var ett tränarbyte.

Och tack gode Gud, visst kom det ett tränarbyte. Råtta.. förlåt, Borgqvist fick packa sin väska och springa ner i kloakerna igen, och in kom Roger Franzén. Till skillnad från råtta... förlåt, Borgqvist, förstod sig Franzén på fotboll. Det var dock ett tråkigt faktum för vår käre Goofy, eftersom han sedan dess har legat bakom dom där äckliga korvarna som ingen vill röra i frysboxen, och han tvingades från bänken se hur hoppet för Hammarby definitivt släcktes. Och visst kunde vi se ett skadeglatt, väldigt tandlöst leende från vår gode vän Goofy då. Jag menar, han satt ju på bänken. En stjärna som Goofy? Nä, inte kan väl han sitta på bänken.

Fast på bänken satt han som tur var även mot Kalmar i cupsemin, en cupsemi som ironiskt nog inte hade varit om det inte var för Goofy. Goofy hängde två mål, ett av målen var det avgörande målet i förlängningen mot Värmdö (!) i första omgången för Hammarby. Ironiskt, men även en tondöv höna kan ta en ren ton, eller hur var det nu. Med så stora skor är det ju faktiskt fysiskt omöjligt att inte förr eller senare bli träffad av bollen så att den studsar in i målet.

Även i cupfinalen satt vår vän Goofy fast på bänken, och när alla spelare som ställde sig upp för att värma upp fick applåder första gången de sprang förbi läktaren där jag stod, blev Goofy till sin egen snopenhet utan. Och det var inte mer än rätt. Även fast den dåliga säsongen absolut inte bara var Goofys fel, så var det han som personifierade det totala misslyckande som var hela säsongen. Till nästa säsong vill jag se Goofy någon helt annanstans än i en grönvit tröja. Om inte för hans helt uteblivna kvaliteter, för att han för alltid kommer att påminna om den totalt usla säsongen 2010. Skulle kunna tänka mig att se honom i Öis, då deras rödblå färger skulle passa Goofy perfekt.

Satte mig på bussen i fredags mot haninge centrum för att köpa fifa, nu tänker ni, å nej... ännu ett sportinlägg men neeeeejnejnej nej så fel du har.

Man skulle kunna tro att jag är ruggigt besviken efter den här matchen, och på ett sätt är jag lite det, men inte alls så mycket som man kan tro.

Jaha då får man väl göra sitt första inlägg har ingenting att skriva så de får bli om sport såklart!

Football player gets pantsed then scores goal with his dick -mina damer och herrar, jag har inget att tillägga.

Efter en start på bloggen som har handlat om snoppgluttande skogshuggare, och järngrepp om bollar, så finns det väl bara ett sätt att börja mitt skrivande här på bloggen med.

Penis.

Skönt. Nu när alla formaliteter är avklarade kan jag väl berätta vem jag är som skriver. Mitt namn är Oliver, och jag är en usel bloggare på alla sätt och vis. Jag skriver ointressanta saker, och jag skriver alldeles för sällan. Med andra ord är jag som precis alla andra som bloggar. Och, eftersom folk uppenbarligen tycker att det är intressant att läsa bloggar, så är ointressant och dålig på att uppdatera antagligen bra egenskaper i den bloggvärld som vi nu satsar på att erövra.

Så efter sån här bra marknadsföring finns det bara en sak för er alla att göra. Lägg till ankapaplanka.blogg.se (fantastiskt bra namn för övrigt) som bokmärke. Eller ännu bättre, sätt den som startsida. För snart kommer den här bloggen vara fylld med ointressanta inlägg om ointressanta saker. En perfekt blogg med andra ord, och ni kommer att vilja läsa den det första ni gör på dagen, och det sista ni gör på kvällen.

Väl mött!

Jag antar att alla som är inne här kanske inte uppskattar sport lika mycket som vissa andra, men förhoppningsvis kan ni finna nöje i den här situationen,