Formel 1 är en fantastisk sport.

Men jag tyckte inte alltid det.

Om ni har läst plats tio på min lista, har ni förstått att min morfar hade ett stort inflytande på mig när jag var liten. Speciellt när det gäller sport. Även fast pappa många gånger försökt få mig att kolla på Formel 1, var det nog det faktum att min morfar tyckte om det som gjorde att jag sist och slutligen fastnade för det. Jag gav det chans på chans, innan jag till sist var fast. Mika Häkkinens två VM-titlar vet jag båda två att jag såg, men det är knappast ett starkt minne för mig, då jag vid de båda tillfällena var sju respektive åtta år gammal. Först ett par år senare blev det till ett verkligt intresse, och jag satt plikttroget och följde Häkkinens, och senare Räikkönens framfart på banorna varannan söndag.

Min morfar sa tidigt att Kimi Räikkönen skulle bli världsmästare en dag, och även fast det till en början var otroligt osannolikt stod han alltid stenhårt fast vid det. Om han följde Häkkinen mest för att han var finne, var Kimi hans man. Jag minns med fasa hur ledsen han blev när Räikkönen var på väg mot sitt livs första seger, på Magny-Cours i Frankrike, endast för att med dryga fem varv kvar köra på en oljefläck och se segern - som allt för ofta tidigare hänt för Häkkinen - glida ur händerna och landa hos Schumacher istället.

Men 2007 var det så dags. Schumacher hade lagt av, och Kimi Räikkönen fick ta över hans styrning i Ferrari - motorsportens Barcelona. Säsongen började sådär, men allt eftersom tiden gick började Kimi hämta ikapp mer och mer poäng. Och när Lewis Hamilton i säsongens näst sista lopp kraschade i infarten till depån, fanns det en teoretisk chans att Räikkönen skulle bli världsmästare. Men det krävdes en seger, och Hamilton fick som bäst komma sexa i loppet. Efter kvalet såg det mycket osannolikt ut, med Hamilton i andra startrutan, en plats före allas vår Kimi.

Jag hatar er. Allihop.

Jag har aldrig någonsin varit så trött och så bitter på samma gång, som den 3 juni 2008. Och inte en enda av mina vänner var snälla mot mig. Alla höll på och jävlades, inte en enda av er tyckte synd om mig. Det hela slutade med att jag straffade Emil med ett slag för varje gång en person gjorde något jobbigt mot mig, vilket i efterhand troligtvis bara var kontraproduktivt.

Nu tror ni säkert att jag är extremt korkad som berättar detta. Men - tro det eller ej - det finns faktiskt en poäng med det här. Natten till den 3 juni 2008 spelades en av de mest minnesvärda hockeymatcher jag någonsin har sett. Inte för att den var bra, utan för att den ledde till att jag låg vaken till halv sju på morgonen, innan en efterföljande skoldag.

Pittsburgh Penguins gästade Detroit Red Wings i Joe Louis Arena, spelplatsen för den femte Stanley Cup-finalen i bäst av sju. Detroit hade chansen att avgöra, och som NHL-nörd fanns det inte en chans att jag inte skulle se matchen live. Jag var sådär lagom spänd innan matchen, så att sova innan var inte att tänka på. Säkert nedbäddad i min säng bevittnade jag en hockeymatch, som jag minns som rejält spännande. Ett par riktigt snygga mål och riktigt heta känslor, som sig bör när Lord Stanleys pokal står på spel. Och inte minst, ett fantastiskt målvaktsspel som skapade en spänning och intensitet i matchen som jag knappt upplevt tidigare.

Vid full tid står det 3-3, och förlängning väntar. Att sova är inte på tal. Gör Detroit nästa mål är de mästare. Och det går ju bara inte att missa. Men tiden den går. Och den går. Sen går den lite till. Innan jag vet ordet av ligger jag och väntar på den sjätte perioden i matchen, när jag får oväntat besök av min mamma i mitt rum. Hon har precis gått upp för att gå till jobbet, och inte helt oväntat finner hon mitt beslut att kolla på hockeyn helt idiotiskt.



Som ni ser på highlightsen avgjorde Pittsburgh genom Petr Sykora, och sällan har jag känt mig så uppgiven. Dels en kvittering med en halv minut kvar av ordinarie tid, och sen ett avgörande - av fel lag - klockan halv sju på morgonen. Om ni tror att det var lätt att sova kan jag ju säga att ni har fel. Ungefär en timme tror jag att jag sov den natten, endast för att mötas av skadeglada människor i skolan.

Match sex spelades två dagar senare, vilket, som av ett sammanträffande, var natten efter vår bal. Att vara vaken och kolla var det den här gången absolut inte tal om, jag var fortfarande utmattad från den förra matchen. Men, eftersom vi hade en rejäl sovmorgon, gick jag upp och kollade den inspelade matchen på morgonen. Sist och slutligen bärgade Detroit titeln.

Slutet gott, allting gott, och även fast jag två nätter efter mitt livs nattmangling fortfarande var helt slut visste jag att jag skulle minnas match 5 i resten av mitt liv.

Att Finland sen länge har varit mitt landslag när det gäller hockey har aldrig varit någon hemlighet. Jag hade ett extremt nära band med min morfar, och i slutändan var det nog ändå hans förtjänst att jag blev ett litet finskt hockeylejon. Mitt finska medborgarskap gjorde det på något sätt legitimt att hålla på Finland dessutom, och jag ifrågasatte egentligen aldrig varför jag gjorde det. Så var det bara, och så skulle det vara.

Så när Finland avancerade till final i 2004 års version av World Cup of Hockey, var det förstås stort, nästan omätbart stort här hemma. Svenskarna hade floppat och åkt ut med dunder och brak mot Tjeckien redan i kvartsfinalen, vilket skapade en liten skadeglädje. När sedan Finland skrällde mot USA och berövade Nordamerika på sin drömfinal, blev det hela enormt stort i min familj. Dagliga hockeysamtal kom från andra sidan Östersjön, från morfar som i hela sitt liv bara fått se Finland vinna ett ynka VM-guld. Nu fanns det äntligen en chans att vinna något större. Finland spelade, såhär i efterhand, den bästa hockeyn jag någonsin sett ett finskt landslag spela. Inför finalen fanns det faktiskt hopp, trots att hela turneringens upplägg var som gjort för att Kanada skulle ta guldet.

Att matchen gick mitt i en skolvecka var inte heller någonting som skulle stoppa mig. Vid 01.00 kom pappa in och väckte mig, och jag förflyttade mig till den redan bäddade soffan. Visst var jag trött, men så fort pucken släpptes var allt det som bortblåst. Att vinna skulle göra mig, min pappa och min morfar så glada, att det just då var allt som gällde. Rätt stor insikt av en tolvåring, om jag får säga mitt.

Matchen i sig minns jag inte jättemycket av. Kanada gjorde ett tidigt mål i varje period, och Finland lyckades kvittera de två första gångerna, bl.a. genom ett fantastiskt mål av Tuomo Ruutu som betydde 2-2 i slutet av andra perioden.  Men, Kanada gjorde som sagt ytterligare ett mål, tidigt i tredje, som kom att bli matchavgörande. Och som så många gånger förut slutade det med en seger för Kanada. Bittert.



Varför jag minns matchen?
Egentligen lite oklart. För en tolvåring som ännu inte upptäckt storheten i ishockey med nordamerikanska regler och rink så borde egentligen inte World Cup varit större än vilket annat världsmästerskap som helst, snarare tvärtom. Jag tror egentligen det hela hade och göra med att det var så otroligt stort för min pappa och min morfar, att det smittade av sig på mig. Jag har alltid tyckt om min morfar väldigt mycket, så att ha kontakt med honom varenda dag under en tid där var riktigt härligt för mig. Och det gjorde mig givetvis extremt intresserad av just den här matchen, även om jag hade följt turneringen innan. Och att han tidigare hade gjort mig till ett lejon skadade ju inte heller.

Vilket som är mitt lag idag är rätt oklart även för mig själv, förvirringen är stor då jag följer landslagshockey med ett relativt stort ointresse. Man skulle kunna säga att jag har två lag, men närmare sanningen ligger nog att jag inte har något. Men just där, och just då, var jag finsk - från topp till tå. 


Och jag var extremt stolt över det.