Tiden är nu kommen för mig att skriva om musik, och därtill ett band jag ofta talar om när jag kommer till ämnet. Musiken är sublim, och bandet är the Velvet Underground.

Bandet har varit en central del i mitt musikintresse de senaste åren, och bara cool jazz kan mäta sig med låtar som All tomorrow's parties Nico – All Tomorrow's Parties - Album Version (Stereo) när man bara vill stänga av och flyta iväg.

Som mycket gott i livet varade bandet inte länge, men vad de lämnade efter sig var ingen småsak. Brian Eno beskrev deras inverkan på musikhistorien så här: "even though hardly anyone bought Velvet Underground recordings at the time they first appeared, almost everyone who did formed their own bands."

Detta säger mycket om stigen de lämnade efter sig för andra att följa och utgå ifrån.



Andy Warhols till ytan tveksamma, smått mosiga frukt prydde det första och mest kända albumet Lou Reed och gänget släppte(på detta album även med sångaren Nico). Att Warhol ville vara med på ett hörn är föga förvånande när man ser hur nyskapande albumet i sig var.

Musiken de skapade är för mig omöjlig att sätta i en genre. De hade influenser tagna ifrån- och bandmedlemmar med bakgrund i bl a klassisk musik och avant-garde jazz. Jag kan inte säga att jag gillar allt de gjort då det är så ofantligt varierat och bisarrt att man ibland glömmer att det är musik man lyssnar på, men the VU ligger också bakom något av det absolut bästa jag någonsin hört.

Här bjuder jag på ett stycke som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, utdraget från låten Heroin Nico – Heroin - Album Version (Stereo) från bananalbumet '67.

I wish that I was born a thousand years ago
I wish that I'd sail the darkened seas
On a great big clipper ship
Going from this land here to that
In a sailor's suit and cap
Away from the big city
Where a man can not be free
Of all of the evils of this town
And of himself, and those around
And I guess, I just don't know
Oh, and I guess that I just don't know

Det de spelade var nytt, det var friskt, det var skitigt och besudlat med synd
-Det var Rock 'n' Roll.

Mina damer och herrar, vi har skådat överheten. Den fotbollsmagin, ja, fotbollserotiken (ett ord som i sina olika former med stor sannolikhet allt oftare kommer göra sig påmint i denna blogg) som katalanerna visade idrottsvärlden var rent utav förbluffande.

Det var inte bara teknisk briljans utan även heta känslor som färgade matchen, och otaliga kort visades till spelare från båda lagen. Real hade ingen kanondag, och cynismen frodades både på och utanför planen desto längre förnedringen fortgick.

Man kan fråga sig vad som nu rör sig i den för tillfället besegrade fältherren José Mourinhos huvud, kanske skissar han på en önskelista till jul?

Då en av bloggarna fyller helår idag är tiden kommen för bloggens första gratulerande födelsedagsisinlägg! Så grattis käre medbloggare, du får nu länsmans nickande godkännande att ta körkort, dricka alkohol och tugga tobak (m.m.)! Och de där hemsidorna med artonårsgräns, ja, tro det eller ej; du är äntligen gammal nog att ta reda på vad som döljer sig bakom åldersbarriären!

Mot oändligheten!

Football player gets pantsed then scores goal with his dick -mina damer och herrar, jag har inget att tillägga.