Ni kan kalla mig Mr. Bean

Så här mitt i morfinruset ska jag försöka förklara hur gårdagen ledde fram till en redig knäblödning. Allting började på MSN, där det diskuterades löst ifall jag och en annan skulle gå på bio. Tveksamheten var hög eftersom jag precis innan tackat nej för att se på Harry Potter minuten innan. Men svag i sinnet som få så tackade jag ja till erbjudandet även fast jag innerst inne inte kände för det. Vi var bara två stycken som skulle gå, och jag hade varit tvungen att själv resa till gullmars för att kunna möta upp min biovän. Jag tänkte att det var ovärt att riskera armbågen och åka till busshållplatsen själv, för att sedan kanske riskera att behöva lyfta upp rullstolen på sjuan, nej, tänkte jag och beställde därför lite senare en färdtjänst bil som skulle ta mig till alleplan.
Planen löd följande, 19:30 skulle jag åka, och även ifall jag skulle samåka hade jag fortfarande hunnit fram till 19:50, vilket också är rimligt. Tror ni det blev såhär, nej nej. 19:34 kör en svartgul ful taxibil upp mot huset. Jag rullar ut, stressad som få, direkt ut till bilen. Jag sätter mig i bilen och väntar på att få åka iväg, men idioten till taxichaufför lyckades inte lossa på däcken på rullstolen men vägrade först att låta mig hjälpa, till slut fick jag gå ut ur bilen och slita loss ett av däcken för att även konstatera att han hade utan problem fått in rullstolen i backluckan utan att ens fälla en tanke på hjulen. Irritationen växte, och tio minuter senare hade vi äntligen lyckats komma fram till stoppskylten, ja ni läste rätt, stoppskylten utanför mitt hus...

Nu börjar jag bli orolig, eftersom bion skulle börja 20:45 och vi var tvugna att hämta ut biljetterna några minuter innan så vart det lite stressigt. Hur som helst, var vi påväg, trodde jag... Vid stoppskyltarna börjar han klicka på sin oerhört långsamma GPS och droppar att vi ska hämta en annan, resan är samplanerad. Jag dör lite inombords, eftersom planen var inte att det skulle ta tio minuter för en dum taxi idiot att lyckas få in min rullstol i bilen, vilket pajade min tidsplan helt. Hur som helst så tänkte jag, aja, om jag blir lite sen är det inte hela världen för att vi kommer hinna till bion ändå. Detta var mina tankar i ungefär fem minuter, tills vi åkt så långt in i haninge jag aldrig sätt, det var fler träd än myror och inte ens asfalterad väg. Nu hade det gått en kvart sen vi var vid stoppskylten och klockan var redan 50.... då jag hade planerat att vara vid gullmars. Tillslut hade vi kommit fram till vägen vi hittade och taxichaffören kör upp vid ett av husen, jag frågar är det här verkligen 11b, eftersom det inte stod någon vid huset, han svarar på bosnisksvenska "Ja, de tror jag!". Efter att ha väntat två minuter vid huset så ringer han personen vi skulle hämta, och det visade sig att jag hade rätt, det var huset upp för backen. Tanten sätter sig äntligen i bilen och efter att taxichaffören har småpratat lite med hennes väninor så öppnar han dörren för att se ifall hon har bälte på sig, vilket hon inte har. Sen ber han henne snällt sätta på sig bältet, vilket hon först vägrar!? Dumma tant djävel som vägrar sätta på sig bältet när jag ska på bio om mindre än en timme, hon började tjata om att hon litade så mycket på taxichaffören å blablabla, men tillslut fick hon på sig bältet å vi kunde åka.

Nu är klockan ungefär 19:57 kanske?
Äntligen påväg mot gullmars, och tro det eller ej så var det inga problem på vägen till gullmarsplan och jag kom fram ungefär tio kvart över. Väl vid gullmars ser min biovän stressad ut och jag ursäktar mig och skyndar mig mot tunnelbanan. Jag tar upp busskortet jag använt utan problem hela året, drar det mot avläsaren, DUDUDUDUDUTIITITITI *lampa som blinkar rött*, JAHA?, tänker jag, drar kortet igen, DUDUDUDUDUDUTITITITITITI *lampa som binkar rött*, igen... försöker i säkert en minut innan kortet börjar fungera och jag kommer in.
Äntligen, nu kan vi utan problem röra oss mot bion. Trodde jag, jag kollar framåt och ser att hissen är avspärrad och jag är tvungen att gå ner för trappan... jag går så fort jag bara kan men vi missar tunnelbanan med några meter. Nu ökar frustrationen ännu mer för att det fanns en risk att vi missade bion helt och vart tvugna att köpa nya biljetter...
Tillslut så anländer vi vid bion och utan problem hinner in precis till reklamen börjar, skönt. Pappa kör hem oss till mig allting gott, so far. Tills ungefär vid ett på natten när jag känner att knät börjar paja. Går det att ha mer oflyt på en kväll? Nej, skulle inte tro det. Vid sextiden gick jag ner å la mig i soffan för att inte hålla min kompis vaken.
Jag tror vi alla vet vilka vi ska skylla på,
*Inlägget skrevs i måndags därav stavfel och morfinrus, fortfarande ont i knät men är bättre nu, ftw.

Kommentarer
Postat av: Miche

Jag lider med dig kamrat! Riktigt trevlig läsning dock!

2011-02-11 @ 00:48:19
URL: http://michmeister.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0