Fågel+fisk=mittemellan, skulle nog summera Hammarbys säsong 2010 på ett väldigt bra sätt. Hammarbys säsong var upp och ner, som en berg- och dalbana, eller som valfri annan liknelse som visar att någonting har varit ojämnt. Det hela började på försäsongen. Det väl egentligen enda riktiga nyförvärvet var Tobias Holmqvist från GAIS, en forward som skulle visa sig bli en av dom första Hammarbyarna jag minns som faktiskt blev utbuad när han presenterades eller blev inbytt. Men mer om det sen. Det andra nyförvärvet var Robin Wikman, men i klassisk Bajen-anda var han skadad nästan hela säsongen.

Men men. Det hela började på försäsongen. Tobias Holmqvist, som jag härmed döper till Goofy (av den enkla anledningen att det är så det skulle se ut om man plockade ut Långben från serierna och satte honom på fotbollsplanen) i det här inlägget, spelade riktigt bra. Folk trodde på honom. Han den där Hallenius och Goofy ansågs nog vara likvärdiga, och sågs som ett ganska givet anfallspar.

Borta mot Ängelholm startade säsongen för grönvita kämpar, som ironiskt nog bar gulsvart just den dagen. Tobias, förlåt, Goofy, startade matchen på bänken till en del fans förvåning. Från sin bänkplats kunde Goofys kluckande skratt höras när David Johansson kostade Hammarby ännu en i raden av segrar hans taffliga försvarsspel har sumpat. Ett riktigt självmål och ett försvarsspel så uselt att San Marinos coach hade varit stolt ledde till någonting tragikomiskt som jag, likt Goofy, inte kunde göra något annat än att skratta åt.

Men en förlust borta mot Ängelholm var ingen katastrof, hette det. Ängelholm är ett bra lag, och en svår premiär. Bajen skulle fixa det här ändå. Goofy tänkte väl samma sak, men tyckte att han borde få chansen att spela. Han hängde ju trots allt några påsar på försäsongen. Det är väl samma spel under säsongen?

Det visade sig att det inte var så enkelt för Goofy. Efter ett tiotal matcher, och några få inhopp, hade Hammarby lyckats skrapa ihop ungefär lika många segrar som förluster. För Goofy, å andra sidan, gick det tyngre. Eftersom han, med gigantiska fötter och med obefintliga muskler på benen, givetvis varken kunde ta mot bollen, driva den framåt, passa den, eller skjuta, så hade ju fansen såklart börjat tvivla på hans kapacitet. Efter en match när han så äntligen fick starta, och var så usel att publiken efter tjugo minuter började ropa efter Castro, var råttet mågat, som Per Ledin hade sagt. Goofy var nu nästan lika illa omtyckt på Söderstadion som en nykterist blir på en bar, och han gjorde ju inget för att förbättra det. En snabb statistikkoll visar att det dröjde till den 27 juli innan han lyckades snubbla in en boll, och bollen studsade då upp till honom cirka en meter från målet.

Vid den tiden när Goofy äntligen lyckades hitta nätet, var Bajens toppkänning i det närmaste borta. Den sista chansen man egentligen hade att haka på i toppen var bortamatchen mot Peking den 9 augusti. Men självklart, klassisk Bajenanda så var man som sämst när det gällde som mest. På hela matchen skapade vi en målchans, och när Norrköping fick en billig straff med sig i början fanns det inte så mycket mer att göra än att plocka ihop grejerna, och börja tänka på nästa säsong.

Fast pressen nu i det närmaste var borta, fortsatte Goofy med sin kroniska underprestation. Och när jag tänker på det, är det ju faktiskt så att kronisk underprestation innebär att man är direkt dålig. Trots det fortsatte råtta.. förlåt, Michael Borgqvist att byta in spelgeniet Goofy på topp. Det enda som kunde förändra det var ett tränarbyte.

Och tack gode Gud, visst kom det ett tränarbyte. Råtta.. förlåt, Borgqvist fick packa sin väska och springa ner i kloakerna igen, och in kom Roger Franzén. Till skillnad från råtta... förlåt, Borgqvist, förstod sig Franzén på fotboll. Det var dock ett tråkigt faktum för vår käre Goofy, eftersom han sedan dess har legat bakom dom där äckliga korvarna som ingen vill röra i frysboxen, och han tvingades från bänken se hur hoppet för Hammarby definitivt släcktes. Och visst kunde vi se ett skadeglatt, väldigt tandlöst leende från vår gode vän Goofy då. Jag menar, han satt ju på bänken. En stjärna som Goofy? Nä, inte kan väl han sitta på bänken.

Fast på bänken satt han som tur var även mot Kalmar i cupsemin, en cupsemi som ironiskt nog inte hade varit om det inte var för Goofy. Goofy hängde två mål, ett av målen var det avgörande målet i förlängningen mot Värmdö (!) i första omgången för Hammarby. Ironiskt, men även en tondöv höna kan ta en ren ton, eller hur var det nu. Med så stora skor är det ju faktiskt fysiskt omöjligt att inte förr eller senare bli träffad av bollen så att den studsar in i målet.

Även i cupfinalen satt vår vän Goofy fast på bänken, och när alla spelare som ställde sig upp för att värma upp fick applåder första gången de sprang förbi läktaren där jag stod, blev Goofy till sin egen snopenhet utan. Och det var inte mer än rätt. Även fast den dåliga säsongen absolut inte bara var Goofys fel, så var det han som personifierade det totala misslyckande som var hela säsongen. Till nästa säsong vill jag se Goofy någon helt annanstans än i en grönvit tröja. Om inte för hans helt uteblivna kvaliteter, för att han för alltid kommer att påminna om den totalt usla säsongen 2010. Skulle kunna tänka mig att se honom i Öis, då deras rödblå färger skulle passa Goofy perfekt.