Jomenvisst. Ingen favoritlista utan allas våran favorit Björn Ferry. Egentligen skulle jag inte behöva skriva något i den här delen. Det skulle räcka med att lägga in två enkla bilder, så skulle det vara motivering nog.

 

 

De två berömda konstverken Pillesnas i vas och Hundbajs i soffa är en (stor) del av varför jag tycker om Björn Ferry så mycket. Men givetvis ska jag skriva lite om det också. Förutom hans uppenbara öga för konst, är Ferry otroligt frispråkig och säger alltid vad han tycker. Och med alltid menar jag alltid. Ett exempel var när han sa att de idrottare som dopar sig borde få dödsstraff. Även fast han inte var helt seriös, så framkom det klart och tydligt vad han tyckte.

Att han dessutom, under åren, har utvecklats till en helt okej skidskytt, gör ju inte saken sämre. Det finns ingen individuell svensk idrottare som jag önskar lika mycket lycka som Björn Ferry, och den minuten han var på skjutvallen under jaktstarten i Vancouver 2010 är definitivt en av de värsta i mitt liv. Jag var otroligt nervös, nästan så att jag inte trodde det själv. Eftersom jag främst följer lagidrotter så var det här antagligen den mest nervösa stunden i mitt liv, då lagidrotter oftast inte skapar samma intensitet under en väldigt kort stund. När man sen inser att Ferry var fantastiskt stark just den där februaridagen, och att åkaren han gick ut på sista varvet med inte skulle ha en chans, var det en stor lättnad. Fast ändå inte. Hela sista varvet slog mitt hjärta så att jag trodde att det skulle hoppa ur bröstet, eller varför inte slå sönder ett par revben. Inte innan han var inne på upploppet och korsade mållinjen kunde jag tro det, och det är definitivt mitt främsta minne från OS 2010, kanske ett av de främsta idrottsminnena någonsin.

Så nu finns det bara en sak kvar att hoppas på.

Att Björn Ferry ALDRIG slutar vara Björn Ferry.