Åbondes topp 11 innan '11 - del 11
Ryktet går om att Kronprinsessan (kom ihåg att uttala det kronprin-sessan, och inte kron-prinsessan, på sant snobbvis) är gravid. Men vem bryr sig egentligen? Dagens största story står Anka på planka-bloggen för, när det nu är dags för ettan på Åbondes topplista.
Förstaplatsen på listan är och kommer alltid att vara en hjälte för mig. Han har övervunnit svårigheter både på det sportsliga och personliga planet, och alltid kommit ur svårigheterna starkare att han var innan. En fantastisk människa framförallt, men även en riktigt bra idrottare.
11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
6. Aaron Rodgers
5. Björn Ferry
4. Peter Forsberg
3. Daniele De Rossi
2. Suleyman Sleyman
1. Saku Koivu
Ni vet hur det är när man gillar något eller någon, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför?
Så länge jag har haft en uppfattning om vem han är, har Saku Koivu varit någon form av idol för mig. Varför? Jag vet nästan inte.
Det enda jag egentligen vet, är att den första kontakten jag hade med honom, eller vem han var, var i samband med att han den 9 april 2002 gjorde comeback efter att ha tillfrisknat från den cancersjukdom (en typ av non-Hodgkins lymfom, för er naturare, vilket ironiskt nog kan förkortas NHL) han diagnostiserades med i september året innan. Jag vill tro, att jag på ett eller annat sätt såg matchen med min pappa, men det är betydligt troligare att jag såg på Sportnytt eller något liknande. Oavsett vad så vet jag att dom visade ett reportage om hans tid med cancer, och jag vet att jag senare såg den stående ovationen han fick när han klev in på isen. Fantastiskt klipp, i lite mindre fantastisk kvalitet.
Alla som besegrar cancer kommer för evigt att vinna stor respekt hos mig. Att dessutom göra det på rekordtid, och återvända till spel samma säsong som man diagnostiseras med sjukdomen, är inget annat än fantastiskt.
Ända sen den dagen, har jag imponerats av Saku Koivu. Att han sedan var en riktigt bra hockeyspelare gjorde inte att jag imponerades mindre av honom, om man säger så.
Koivu draftades av Canadiens 1993, och började spela för laget säsongen 1995/1996. Han gjorde det bra på isen, men framförallt visade han sig vara en riktigt bra ledare. innan säsongen 1999/2000 flyttade tidigare kaptenen Vincent Damphousse, och Saku utsågs till ny kapten. Vid 25 års ålder ombads han leda tidernas bästa NHL-lag, i kanske den mest krävande staden av alla att göra det i. Som första europe, och vad jag vet första icke-fransktalande kapten. Och fast han gjorde det riktigt bra på isen, lyckades han inte komma undan kritik.
Saku Koivu fick, under delar av sin tid som kapten tung kritik, från både media, supportrar, och även från politiker. Varför? Han pratade inte franska med media och supportrar. Idiotiskt om ni frågar mig. Och vad än värre var, så fick det vissa att ifrågasätta hans hängivenhet till Montreal Canadiens, en åsikt som bara kan ha kommit från folk som aldrig kollade på ishockey, då det annars hade varit en helt befängd åsikt.
Men som så många gånger tidigare tystade Saku Koivu sina kritiker, genom att vid en lagpresentation inleda med orden: Je suis Saku Koivu, ici mon eqiupe (vi frågar utlandskorrespondenten om det kan stämma), vilket jag har förstått ska betyda "Jag är Saku Koivu, (det) här är mitt lag". Klockrent gjort med andra ord.
Av alla felbeslut Bob Gainey tog under sin tid som General Manager för Montreal Canadiens kan beslutet att inte skriva nytt kontrakt med Saku Koivu innan förra säsongen vara det absolut sämsta. Att ha en kapten som honom, som ger allt varje dag, är guld värt för ett lag. Och om inte annat, förtjänade Saku att avsluta sin karriär som en Canadien.
Även fast han inte vann en enda titel under sin tid som kapten, gav Koivu så mycket av sitt liv till Montreal Canadiens. Han är ensam anledningen till att Montreal Canadiens är mitt lag, och jag hoppas innerligt att han hyllas genom att få sitt nummer pensionerat den dagen han avslutar sin karriär.
Och om den dagen kommer, ska den dagen vara min första i Bell Centre.
Saku Koivu. Min idol.
Helt klart en stor legendar inom ishockeyn.
Pa amnet franska och Montreal(eller ja snarare Qubec). De ar sa radda for att engelskan ska ta over franskan sa de doper om snabbmatskedjorna. T ex KFC (Kentucky Fried Chicken) heter i Qubec PFK ( Poulet Frit de Kentucky).
Vilket bevisar hur paranoida les Qubecois ar angande sitt egna sprak. Och med det i tanken sa forstar man att de avenvill att deras lag ska prata franska.
Angande meningen: Je suis Saku Koivu, ici mon equipe
ar direkt oversatt till "Jag ar Saku Koivu, har mitt lag", Close enough.
For ovrigt sa presenterade Brian Gionta hela sitt lag pa franska pa forsta hemmamatchen i ar.
Och avslutade med ett litet fint "Nous sommes les Cannadiens" (Ni ar Cannadiens) till publiken. Maktigt.
Läste lite om just franskan i Quebec när jag skrev det här inlägget, och de verkar ju vara otroligt viktiga med det här. Även fast det verkade som att en majoritet ansåg att han endast var där för att spela hockey för en fristående professionell organisation, och språket inte spelade någon roll, så blev han faktiskt rent ut sagt attackerad av politiker för att han inte hade lärt sig franska under sina år i staden, och som jag skrev fanns det faktiskt folk som ifrågasatte hans hängivenhet till organisationen av samma anledning. Ironiskt på sitt sätt, i och med att han var en så bra ikon för klubben som man kunde vara när han kom tillbaka från cancern.
Verkade också som att man klarade sig bra med engelska i Montreal, men att det var svårare att klara sig i övriga Quebec, vilket leder till frågan, varför i hela helvete är som så viktiga med sitt språk? Prata ni franska om ni vill, men pracka inte på folk ert språk. Är Quebecois väldigt "nationalistiska" av sig i allmänhet?
Som jag har forstatt det sa finns det sjalvstandighetsrorelser i Qubec. Och allt kommer mer eller mindre ifran att engelsmanen och fransmanen brakdade om vem som agde kanada for en massa ar sen.
Det ar darfor Ottawa ar huvudstaden i Kanada. Det ar mitt emellan Toronto och Montreal, och pa gransen mellan Qubec och Ontario.
Sa man gjorde Ottawa till huvudstad utan att det riktigt var en stad.
Som en foljd av detta sa har man byggt en massa govermentbuildings och national museeum i ottawa. Sa det ar praktiskt taget det som Ottawa bestar av. Plus en si sadar 900k manniskor. Jamfort med Montreal, 3,5 miljoner, och Toronto, ca 5 miljoner.
