Utnyttjar den tillfälliga händelselösheten i skidskyttet för att uppdatera min lista med andraplatsen. Andraplatsen lyckades med konststycket att genom över 100 mållösa matcher få folk att ta av sig skorna sent på hösten, endast för att skandera att Allsvenskans mållösaste skulle spela anfallare. Och det visar väl på hans popularitet.

11. Alexei Kovalev
10. Zinedine Zidane
9. Henrik Zetterberg
8. Wayne Gretzky
7. Muhammad Ali
6. Aaron Rodgers
5. Björn Ferry
4. Peter Forsberg
3. Daniele De Rossi
2. Suleyman Sleyman

 

Att skicka upp Sulan på topp, vilket många på Söderstadion ofta ville, hade nog varit det absolut sämsta draget en Allsvensk tränare hade kunnat göra. Faktum är, att han egentligen inte är en särskilt bra fotbollsspelare. Tänk på det. Han är ju varken teknisk, eller någon bra passningsspelare. Inte så stor, inte jättestark, och inte sådär speciellt jätteskicklig i närkamper.

 

Trots det höll han, till stora delar, en allsvensk startplats under sina tio år i Hammarby IF. Anledningen till det, är inte helt oväntat hans otroliga spelsinne. Det märks nästan inte, men de gångerna Sulan var på fel plats på planen under sina tio grönvita år kan antagligen räknas på ena handen.

 

Hans spelsinne räckte, trots de tekniska bristerna han innehar, ända till landslagets januariturne. Och inte heller där gjorde han bort sig. Jag tror att Suleyman Sleyman är fotbollens svar på en kameleont. Egentligen, är han inget annat än, typ, medioker Allsvensk spelare. Men oavsett vilken nivå han spelar på, så kamouflerar han sig, och passar in perfekt i omgivningen.

 

Så kanske, med tanke på hans kameleontegenskaper, hade det ändå varit en bra idé för de tränare Hammarby har haft de senaste tre åren. Jag menar, när han väl kom till avslut, så kunde det ju ändå sluta bra. Skönt. Och jävligt snyggt.

 

 

Gåshud.

Att hitta en sån lojal spelare som Sulan är svårt att göra, i alla fall i dagens svenska fotboll. Han är så nära en vad man i Italien kallar bandiera, fanbärare, vi i Sverige kommer. En kille som har vuxit upp i staden, med klubben, och växer upp till att bli dess kapten. Andra exempel är Tjernström i AIK, och ingen i Djurgården, eftersom deras spelare uteslutande är finnar eller icke-europeer.

Därför, är det omöjligt att inte älska honom. Han personifierade Hammarby under hans sista år i klubben. Varje gång Sulan inte var på planen, blev man lite orolig. Inte för att de andra backarna var mycket sämre än honom, snarare tvärtom. Nä, när Sulan inte var på planen, undrade man vem som skulle gå ut på Söderstadion med det grönvita hjärtat utanpå tröjan. Vem skulle gå ut och spela för att man älskade klubben och fansen, och inte för att förtjäna en fet lönecheck i slutet av månaden.

Även fast Sulan gör comeback i Allsvenskan med Syrianska, vilket han är värd alla dagar i veckan, så kommer han alltid att vara Hammarbyare. Och han kommer alltid att vara älskad på Söderstadion.




Sulan som assisterande tränare i framtiden?

Aldrig.

Den här gången ska fan Sulan upp på topp.