Thousand needles seem like nothing after tonight

Efter jobbet igår knakade det till i min vänster armbågsled. rätt rejält. Varför har jag ingen aning, men smärtan steg gradvis under dagen och allt slutade med att jag fick panika hem från jobbet, öppna medicin skåpet och trycka i mig medicin, eller ja, så enkelt brukar det vara. Jag börjar med att sticka mig och får trockla runt i handen i säkert en 30-40 sekunder innan jag kom in i venen.

So far är allting bra, men tre timmar senare måste jag ta sprutor igen. Det började med tre stick i den armen jag hade ont i, sen var alla kärl i den handen spräckta. Och eftersom jag var illa tvungen till att ta medicin så vart jag tvungen att använda mig av vänsterarmen som jag har höga smärtor i. Det slutade med fyra stick och fortfarande kom jag inte in, jag fick ringa mamma och hon stressade hem från jobbet. För henne tog det ytterligare tre stick innan det kom någon retur.

Jag stack mig själv alltså åtta gånger igår och mamma tre, elva totalt..

Rekordet är dock tretton, och då var det sjuksköterskor som stack...

Ångesten steg väldigt högt under den här tiden, eftersom armbågsledsblödningar brukar resultera i att jag inte får någon sömn under en till tre dagar och extrema smärtor. Varför? Jo, eftersom det finns ett smärtcentra i axeln som gör att jag måste ha axeln i rätt position för att det inte ska göra hundra gånger mer ont. Detta betyder att jag måste sitta upp tills i princip blödningen är över, och varje gång jag faller ihop av trötthet så börjar värkarna igen och jag måste sätta mig upp.

Hur som helst lyckades jag stoppa blödningen innan den eskalerade till allt för hög smärta, och de smärtstillande jag tog hjälpte oerhört mycket. Det enda nöje jag ser i att trycka i mig citadon och morfin samtidigt är inte ruset, utan känslan av att smärtan försvinner helt. Finns nog inte många sköna känslor som kan mätas med den här. Att äntligen kunna lägga sig ner och veta att egentligen har man hur jäkla ont som helst, fast ändå inte känna någon smärta, är nästan obeskrivligt hur man känner sig.

Det mest skrämmande av att ta höga doser smärtstillande är nästan hur man blir, när jag har extrem ont och inte morfinet tar särskilt bra så blir man nästan apatisk, och man tror att man gör saker man inte gör. Jag minns senaste gången jag hade ont i armen och klockan var runt 7 på morgonen. Med tre timmars sömn den natten, plus smärtsillandet jag tagit så var jag inte särskilt klar i huvudet. Jag minns hur jag tänkte att jag ville ändra kanal på TVn, och då höll jag i fjärrkontrollen, så klickade jag på knappen, och i en minuts tid var jag helt säker på att jag hade bytt kanal, vilket visade sig att jag inte hade gjort, även fast jag var helt säker.

Inatt så hade jag också en skum tanke, det kändes verkligen som att jag hade ett salladsblad som jag inte bitit sönder mellan tänderna. Jag vart tvungen att känna efter flertalet gånger om det verkligen inte låg ett stort salladsblad där, vilket det inte gjorde.

Hum hum.. skumt hur som helst!

Det är skumt. Jag har känt dig i 12 år, men jag hör sällan om sånt här. Fan alltså. Och folk klagar på huvudvärk...

Brukar inte klaga ut rätt ofta eftersom det finns ju faktist människor som har det ännu värre än vad jag har det. Se bara på blödarsjuka i andra länder, deras sjukdom blir livshotande även fast de tål medicinerna, på grund av sjukvård och att de inte får de medicinerna de tål.



Och sen den miljarden som svälter, alla dem hade nog bytt vilken dag som helst emot mitt liv...

Jag brukar tänka samma sak när jag tänker "fan vad det suger att vara allergisk", bara att jag tänker, men ska inte klaga, måste ju vara en miljon gånger jobbigare att ha diabetes eller blödarsjuka. Damn, vi har det inte dåligt :)